I stället var det en annan Whitey som kom, med efternamnet Morgan och tillsammans med trion The 78’s; hemmahörande i Flint, Michigan, USA (födelsestad för även den satiriske filmregissören Michael Moore, för övrigt).
Hela kvartetten var helhjärtat entusiastiskt skäggiga och spelade pålitligt strikt countrymusik, inför ett i princip fullsatt Krokodil som för kvällen genomgick en transformering till ett bourbonmarinerat Honky Tonk i Texas (exklusive dock det där obligatoriska hönsnätet, som skydd mot tomflaskorna, framför scenen).
Men Krokodil serverar inte bourbon, så vi fick nöja oss med countryn som framfördes med pondus av Whitey Morgan, sång och gitarr, den exemplariske pedal steelvirtuosen Brett Robinson, basisten Jeremy Mackinder samt trummisen Travis Harrett.
Ett band som startar sitt set med några verser av John Prines Paradise och så går rakt in på John D. Loudermilks Bad News, kan ju inte direkt beskyllas för att ha dålig smak. Men sämre koll på sina country-fakta dock, när Whitey Morgan meddelade att "nu ska vi spela en låt som skrevs av Jimmie Rodgers 1939, men den är lika bra än i dag".
Och så kickstartade de Wild Side of Life, som inte alls skrevs av den redan 1933 i tbc ihjälhostade Rodgers utan blev en megahit 1952 med Hank Thompson. En banal petitess, möjligen. Men man ska förbanne mig hålla reda på sina countryfakta!
För övrigt innehöll kvällen sånger om otrohet, supande och ödsliga motellrum. Och dem var det inte alls något fel på.