Var det verkligen så enkelt? Nitton män och fyra flygplan fick en stormakt på knä och inledde en ny era i världshistorien? Nja, fyra månader efter elfte september lättade äntligen röken över ground zero, då var krigen redan igång. Afghanistan inlett, Irak på tur. Och det amerikanska uppträdandet väckte allt fler frågor, allteftersom krigen fortsatte.
Förvisso har vi sett världshistoria, men det som kommer att minnas av eftervärlden är den spektakulära symbolhandlingen, världskapitalismens dubbeltorn, USAs dubbla utropstecken raserade av en infernalisk insikt. Nämligen denna att hur stor draken än är, har han alltid en dödlig fläck, en sårbarhet mot vilken man siktar. Skillnaden mot sagorna är förstås att draken inte dog av flygplansattackerna, den rasade, brände och härjade. Nu är den i full färd med att fälla sig själv och efteråt tar nya drakar över.
En tioårsdag brukar utlösa förklaringar. Men perspektivet har svårt att utveckla sig, inskränker sig till enklare artiklar och bildspel i dagspress.
Två böcker har nått mig, bägge lika detaljbesatta, den ena dock välskriven och bred. Wolfgang Hanssons Dagen då terrorn förändrade världen är en serie långreportage om smällarna och dess följder, själva dådet och Afghanistan, Irak, Guantanamo. En bra bakgrund och en bra sammanfattning, eller repetition. Rakt återgivet på journalistprosa, en och annan mening närmast bestört inför historiens irrationalitet: "Bush var fel man, på fel plats och vid fel tidpunkt".
Jo, och han hade alternativ, åtminstone för en stund var han tveksam inför Irak-kriget men lät sig övertalas. Som det sägs.
Nästa bok är mer överflödig. Gunnar Walls 11 september och andra terrordåd genom historien har ett innehåll som inte motsvarar titelns löften.
Boken är ett enda, 218-sidigt kapitel utan mellanrubriker och handlar enbart om närstridsdetaljerna från 11 september. I ett kort bihang vrålkör Wall därefter genom terrorns historia. Svår att avgränsa förstås, inte ens på Bibelns tid skonade man kvinnor och barn i striderna, snarare skröt man om just deras död.
Nej, 11 september vill inte lägga sig till rätta, inte än. Demokratin kom inte till de arabiska staterna med kryssningsmissiler, den kom (håller på att komma) med klassiska, folkliga uppror. Som troligen också vinner kriget mot terrorismen. Det gjorde inte Bush, hans dumhet gynnade den. Det stora och avsiktliga i historien, som Bushs larmande och oskicklighet, är inte det förändrade.
Usama bin Ladin dog, al-Qaida verkar i dag bestå mer av prat än av bomber, men i en slags läsning kan de sägas ha haft framgång. Inte för att 11 september blev ett ragnarök för väst, inte ens för store satan.
Men USA:s dominans i Mellanöstern är verkligen bruten, supermakten har tappat både respekt och självrespekt. Dess politiska kultur tycks färdas mot det senila babblets tillstånd, för att inte tala om dess ekonomi, som omöjliggör fler krigsäventyr. Allt detta är mest självförvållat. al-Qaida har blivit lika överspelat av en arabisk vår som inte krävt ett nytt kalifat, utan riktig demokrati och rösträtt.
Världen förändras, men inte av symbolhandlingar som dödar 3.000 eller 100.000. Utan trots dessa storskaliga vidrigheter.