Den mörka sporten
Viktor Johansson
Wahlström & Widstrand
Ny bok
”Jag tvivlar på tennisen”, kunde Viktor Johansson parafrasera Ivar Lo-Johansson. Men egentligen är det inte tennisen som sådan hans roman tvivlar på, utan tennisen som den rena, perfekta sporten, där utövarna är städade och artiga, välbärgade och slätstrukna. Mot detta ställs tennisen som ”den mörka sporten”, ”extremtennisen”, den där ärr och skador är tillgångar, där man får utlopp för liv och smärta: ”Trasiga racketar. Hemmagjorda instrument. Lindade ben och knogar. Allting håller på att falla isär. Det är sanningen.”
Det är romanens huvudperson, kallad Tennispojken, som gått in för extremtennisen och gör sitt bästa för att sprida dess evangelium. Han är en invandrarpojke i sena tonåren, bosatt i en trång tvårummare i Gottsunda utanför Uppsala tillsammans med sin krigsskadade, ständigt skakande mamma och sin lillasyster Meri. Pappan är död efter att ha drabbats av en hjärtattack, men lever kvar som minne och sägen, bland annat i form av den närmast mytiskt anstrukna historien om hur han som busschaufför i Irak övertalade en självmordsbombare att avstå från ett attentat. Ett hjältedåd som förpliktar och kastar sin skugga över Tennispojkens ganska virriga och vilsna tillvaro. Han söker en form för ett liv som redan från börjat är stukat.
Detsamma, kanske i än högre grad, kan sägas om den pojke som följer honom vart han går och tagit som sin livsuppgift att vara hans tränare, oavsett om han vill det eller ej. Han ger goda råd om energidryck och bilbatterier, lanserar träningsmetoder och livsfilosofier, skriver peppande, förtvivlade brev: ”Jag är en tränare. Född till det. Men vet inte vad jag ska träna. Jag vill heja på någon. Jag klockar allting med stoppuren. Benen växer med någon millimeter i timmen, alltid växtvärk.”
Tennispojken och Tränarpojkens aviga samspel och dialoger hör till romanens höjdpunkter. Deras kvicka, uppstudsiga kommunikation som nog likväl kunnat ske genom åtbörder som genom tal och ord. Hatkärleken dem emellan har sin motsvarighet i hatkärleken inför tennisen. Den finns där, lockar och pockar, men är lika mycket en klåda som en frälsning. Tennisen med sina linjer, regler, hårda villkor blir en metafor för livet, det som levs eller inte, det som hoppas och dröms. Över huvud taget är Johanssons roman full av analogier och liknelser, oväntade snarare än enkla, och har en böjlighet och rörelse som når till och med den halvstele, småbuttre läsaren. Hans sätt att slå botten ur kausaliteten och låta handlingen strömma fram organiskt hellre än enligt samma gamla fastlagda ramar, är välgörande. Man vet aldrig så noga vad som händer här, och varför.
Detta mer lekande drag blandas efter hand upp med en mer klassisk dramaturgi. Förortsnatten öppnar sig med allt vad den rymmer av kids på glid, en man som sörjer en son som kastat sig framför tåget, mamman vars skakningar inte upphör och en tvingande normalitet att anpassa sig till eller kämpa emot. Författaren blir inkännande och det hela tycks plana ut i ett slags ljus och försoning, ansatser till ett ordnande av det som varit ett kaos. Men vad händer med konsten om allting fixar sig? Kanske blir den mätt, kanske hittar den hem till sig själv.