Rättskipningen har flyttat söderut. Den som allt annat.
Den blödande utflyttningen från Tornedalen, den ohejdliga strömmen nedåt landet, är ämnet för Mikael Niemis pjäs Kesälintu - en marknadstango, som Tornedalsteatern har satt upp i anslutning till Pajala marknad och därför faller det sig helt naturligt att teaterfolket har tagit det tömda (helt tomt är det förstås inte: poliskonstaplarna sitter kvar, och på bottenplanet har ABF flyttat in) tinghuset i besittning inför premiären. Teatern som en oförvägen inflyttare, som en förnöjsam och envis småfågel i en övergiven holk. Ordet TEATTERI som sedan en dryg vecka tillbaka hänger på fasaden imiterar utseendet på bokstäverna ovanför den gamla domstolslokalens portal - på samma gång spefullt och allvarsamt, i full överensstämmelse med teaterkonstens ombytliga anda.
- Först tänkte vi att vi skulle ha vår logga, men det funkade inte tyckte jag, det skulle bli för blaffigt. Så det blev teatteri, säger Ulf Fembro, Tornedalsteaterns chef.
Kesälintu blir Ulf Fembros sista uppsättning: efter sex år lämnar han sitt uppdrag, och ska låta sig föras av strömmen söderut, till Halmstad, sin barndomsstad, där en tjänst som rektor för Kulturskolan väntar.
- Jag började känna att det var dags att gå vidare, framför allt för teatern att gå vidare utan mig, säger han.
Kultur i huset
Det första han gjorde när han började som teaterchef var att ordna husrum till verksamheten som tidigare varit hemlös. Det blev en helt vanlig affärslokal och där höll de till när de fick erbjudandet om att hyra in sig i det gamla tingshuset - till rabatterat pris, eftersom den nya fastighetsägaren gärna ville ha kultur i huset.
- Jag var väl inte så benägen att flytta, för vår verksamhet funkade ganska bra, men samtidigt föddes tanken: tänk vad kul att få ett riktigt hus där man kan göra mindre föreställningar, så att man inte bara behöver vara i Folkets hus. När man har amatörteater passar det ju väldigt bra att man får vara så här nära, att skådespelarna får vara så nära sig själva som de kan, säger han.
Dörrarna in till tingssalen, framsnidade i Mjölby intarsiafabrik, pryds av Fru Justitia med svärd och vågskål och av ett fjäll med regnbåge och norrskensflammor. Inredningen av teak och röd bok är intakt, och rättegångsåhörarnas stolar står kvar. I rummet märkt Åklagarrum håller kostymören till.
- Vi behöll det, vi tyckte det var roligt. Tidigare satt de som jobbar med kostym
i källaren, man såg inte ljus alls så det är en väldig skillnad, säger Ulf Fembro och visar sitt eget rum: på skylten står Advokater.
- Det är litet men härifrån ser jag älven, säger han.
Två språk
Som hallänning var det naturligtvis inte alldeles lätt för Ulf Fembro att leda en teater som pratar både meänkieli och svenska, men han understryker att en minoritetsteater främst ska vara till för minoriteten.
- Det ska vara ett privilegium att kunna båda språken och att vi som inte kan det, vi ska känna oss lite utanför, för det är så det är att bo här. Det är ett värde i att vara en minoritetsteater, det finns en teater som är för en själv, säger han.
Under åren har han lärt sig så pass mycket att han i vart fall kan följa med i manus och text.
- Jag hör ju skillnad på meänkieli och finska, det gjorde jag ju inte när jag kom upp. Det finska är väldigt svårt att förstå men meänkieli är ju så pass mycket svenska ord så man kan orientera sig.
Många i ensemblen har aldrig stått på en scen tidigare och rollistan blev inte klar förrän i sista stund - en av skådespelarna har Ulf Fembro hittat på plan- och miljönämnden där han själv sitter som ordförande. Den bristande rutinen kan de emellertid kompensera genom sina egna erfarenheter: pjäsen skildrar en problematik som de alla berörs av i någon grad. Fast det är en svår pjäs för en amatörteater.
- Det är väldigt stora utmaningar för dem, det är mycket text att bära, och det måste vara på riktigt, säger han.
Vemodig historia
Trots att föreställningen slutar med en gruvpinne, det vill säga med hopp om en framtid, är det en mycket vemodig historia. Mikael Niemi säger att han inte har något emot att måla i svart.
- Det är roligt att visa att man har fler strängar på sin lyra än Vittula, säger han. Folk förväntar sig kanske en revy eller någonting, att då få visa en riktigt seriös pjäs. Det som sägs i pjäsen är ju sant. Vi håller på att dö. Jag har bott här nu de senaste tretton åren och är ju född och uppvuxen här. Allt har gått neråt. Precis allt har gått neråt under den tiden.
Bakom det podium där rätten en gång har suttit finns en tredelad väggmålning som heter Dagen, signerad Tage Hedqvist. Mikael Niemi känner inte till konstnären men är rätt säker på att det inte är någon tornedaling. Han ser sig om i lokalen.
- Här har Bengt Pohjanens anhöriga suttit på smugglarrättegång. Och nu spelar vi teater här. Det är ganska symboliskt det.