Någonstans i den gula disponentvillan i Svartöstan i Luleå föddes en gång en teaterpoet.
Om Staffan Westerberg själv får bestämma ägde nedkomsten rum där på tröskeln till pappas rum tidigt om morgonen den 13 december 1946. Tolv år gammal hade han klätt ut sig till Lucia i mammas stjärtbleka långnattlinne och stod där och sjöng Sankta Lucia iförd lingonkrans när pappa vaknade upp och utbrast: "Pojkjävel, du skall bli ingenjör!"
Historien har visserligen berättats förr, inte minst på Norrbottensteatern, där Staffan Westerberg satt upp sin egensinniga dramatik många gånger genom åren. Men tryckta i självbiografin Elvaåringen, som ges ut av bokförlaget Black Island, känns ändå inte minnena som några återupprepningar. Man undrar hur det är möjligt?
- Kanske har det att göra med att jag själv aldrig blir färdig med dessa minnen, att jag gräver lite mer i dem för varje gång, säger Staffan Westerberg som gett sin bok underrubriken "En självbiografisk resa".
Startar i Luleå
Resan startar som så ofta förr i Luleå i den stora villan med sina hemliga prång och en lekstuga där han förmodligen aldrig lekte. Snirklar sig vidare genom storebror Lasses tragiska död, mammas tysta sorg och pappas distans vidare ut i världen. Till lockelser i Paris och Stockholm och till exakta iakttagelser av det sociala livet i närheten av Lapporten om våren.
För elvaåringen växte naturligtvis upp och blev en vacker yngling som en dag knackade på hemma hos Lars och Kerstin Forssell på Östermalm i Stockholm och bad att få låna en filt. I handen höll han en docka föreställande en narr.
Sedan spelade han upp Lars Forssells Narren som tillhörde sina bjällror, som han bland annat gjort på scen under sin gymnasietid i Luleå, för skalden och hans fru i en dörrpost där han spänt upp filten.
- Jag var oerhört nervös. Rev av pjäsen på fem minuter. I själva verket skulle den ha tagit en timme, berättar Staffan Westerberg om pjäsen som blev hans sceniska debut och som fick Dagens Nyheters teaterkritiker Ebbe Linde att uttrycka en önskan om att livet inte måtte "tufsa till honom för hårt".
Skioptikonbilder
Genom åren har det blivit åtskilliga pjäser för denne scenens mångsysslare som inte bara är dramatiker, utan också skådespelare och scenograf. Och när Staffan Westerberg nu skrivit en bok om sitt liv har den också blivit en pjäs.
- Under min uppväxt gick man för att se Sten Bergman och Hans Ostelius - som var en David Niven-typ, en globetrotter som berättade om det fashionabla Europa - på läroverksaulan. De höll föredrag och visade skioptikonbilder - det har jag alltid velat göra. Så när jag skrivit boken föreslog Kristina Lugn att jag skulle göra en föreställning där jag läser ur min bok och visar mina egna diabilder på hennes Teater Brunnsgatan 4 i Stockholm, säger Staffan Westerberg.
Ljuger en del
Några få föreställningar var det tänkt. Det hela blev en succé som spelats hela hösten och som nu ges i två föreställningar på Norrbottensteatern i Luleå i samband med bokpresentationen.
- Föreställningen blev en aha-upplevelse. Att teater kan vara så enkel. Att det räcker långt med att bara sitta så där och berätta, utan särskilt mycket scenografi eller en massa annat.
Att skriva en bok har han drömt om länge, men att få bokförlag intresserade visade sig vara svårt. Därför blev han mycket glad när Black Island Books förläggare Peo Rask hörde av sig efter ett tips från skådespelaren Mats Pontén.
- Jag har ju växt upp i närheten av förlaget, så det passar ju bra, säger Staffan Westerberg, som säger sig våga gå lite längre i sin bok än han gör på scenen.
- Min bok är en minnesresa och självklart är den fylld av en massa ljug. För jag ljuger en hel del, hittar på och fantiserar. Ändå är min bok sann - jag är överhuvud taget mer sann på scenen än i vanliga livet.
Korta som tändstickor
I slutet av boken berättar Staffan Westerberg om syster Signe, skolsköterskan. Hon som varje år kommer på besök i klassrummet för att vaccinera mot difteri, ett stick som alltid fick honom att svimma. När han vaknade upp stod hon där ovanför honom, syster Signe. Hälsade välkommen tillbaka och gav honom ett nytt sommarlov till skänks.
- Dagarna har blivit korta som tändstickor, men alla drömmer vi väl om ett långt sommarlov, säger Staffan Westerberg.
På scenen har han placerat syster Signe på hedersplats med sin spruta i handen. Där sitter hon som en dröm om ett baklängessprång i tiden för clownen Naffats som får alla barnen i salongen att skratta fastän han själv är ruskigt rädd för att inte längre få vara med i ekorrens värld, som han skriver i ett PS allra sist i boken.
- Jag har en ganska spejsad fantasi. Framför allt är jag så glad att jag lever.