Teaterlek om viktiga frågor

Hur länge ska vi egentligen vänta?
Det står två barn i ett stängt rum, som ligger alldeles mitt i världen. I teaterleken kan vi komma överens om det mesta och ett enda stängt rum kan samtidigt vara ett hemland som sprängs i bitar, ett skyddsrum, en skolgård och klassrummet där en bänkkompis plötsligt saknas en dag eller en lägenhet dit det aldrig kommer post.
När är vi framme, när börjar det, när ska vi? Barnets eviga fråga om tid, formulerad till den som har makten över tiden, över barnet - till den har vi alla en relation. Vi har en gång ställt den själv, känner den i kroppen när vi uttalar den, minns kanske alla de gånger vi själva fått frågan och försökt svara utan att ha något egentligt svar.
Frågan ställs i inledningen av David Vikgrens och Luleå Stassteaters pjäs Gömd, som har premiär i dag och som kommer att spelas på turné för elever i mellan- och högstadiet på skolor runt om i Norrbotten.
Ord och uttryck kan väldigt konkret måla upp en bild av ett tillstånd. Det kan siffror också.
I Sverige lever vi fortfarande i tron att vi har en generös flyktingpolitik. Att Bert och Ians utfall i början av 90-talet var en parentes, att det hårda budskapet är historia.
Siffrorna talar ett annat språk.

Världens strängaste tolkning
Asyl betyder fristad och Sverige har i dag en av den rika världens strängaste tolkningar av asylrätten. Enligt FN:s flyktingorgan UNHCR beviljades till exempel endast 1,2 procent av de sökande flyktingstatus i Sverige år 2004. För att få något att jämföra med kan man vända sig till Danmark, som mötts av hård internationell kritik för sin flyktingpolitik. Danskarna beviljade under samma period flyktingstatus fyra gånger oftare än Sverige.
Det hårda budskapet har blivit en del av dagspolitiken, sverigedemokraterna finns representerade i kommunalpolitiken över hela landet och på bästa sändningstid i TV sitter skånska pensionärer i Uppdrag granskning och kommenterar ett inslag om polisens arbete med hanteringen av beslagtaget gods genom att säga att det var konstigt - det var ju svenska poliser, inga "blattar" eller "balubas". Inte ens skjutjärnsreportern ställer följdfrågor.
Angeläget ämne eller inte - som dramatiker började David Vikgren skriva pjäsen Gömd efter att ha läst om att svenska myndigheter såg barnen endast som bihang till sina föräldrar vid behandlingen av asylärenden. Barnet syntes inte, deras erfarenheter fick ingen legitimitet, de erkänns inte som fullvärdiga individer.
- Jag har länge sökt språkliga ingångar för att skriva en pjäs om det här ämnet, men först då hittade jag en, säger David Vikgren.

Suddar ut gränserna
Men snarare än att han önskat eller kunnat skriva en pjäs om gömda flyktingbarn så beskriver han arbetet som en undersökning av det eviga nu som en oviss väntan innebär. En väntan som suddar ut gränserna mellan yttre och inre tillstånd, mellan fiktion och verklighet. Ett tillstånd där berättelsen blir överlevnadsstrategin.
Skådespelarna Sara Pietkäinen och Gustav Annerblom gestaltar pjäsens barn. David Vikgren regisserar själv.
- Jag kände att jag ville göra det. Dels för att jag känner ett stort ansvar för tematiken men kanske framförallt för att jag tror mig kunna göra något bra av iscensättningen. Dessutom ville jag gärna arbeta med Sara och Gustav, som jag tycker är väldigt talangfulla.
Just nu repeterar Norrbottensteatern och regissören Niclas Pajala David Vikgrens Hem för premiär den 10 mars. Där är han bara dramatiker, har lämnat över sin pjäs till ensemblen, distanserat sig från arbetet.
- Det handlar om två väldigt olika roller, två olika saker. Som dramatiker gör jag egna språkliga val. Som regissör samarbetar jag med ensemblen, löser saker på golvet.
Han ser ingen motsättning mellan politisk angelägen teater och konstnärlighet. Hans egen ingång är alltid konstnärlig och viktigast för honom är att publiken ska känna delaktighet.
- Det värsta jag vet är teater som spelas över huvudet på människor. Jag har större tilltro till engagemanget än till att skådespelare står och säger politiskt viktiga saker på scenen. Delaktigheten är A och O för mig, säger David Vikgren.
I Gömd finns inga tydliga gränser mellan skådespelarnas olika roller. Det allvarliga ämnet görs till en teaterlek där man gör tydliga överenskommelser i ett direkt tilltal till publiken.
- Jag har en ganska öppen syn på teater och tycker att uttrycket "förstå" i dessa sammanhang är grymt omodernt. Det innebär å andra sidan inte att teater ska vara vag eller diffus, nej snarare väldigt konkret och för mig är ingången i teatern litterär, språklig till skillnad från många dramatiker som i första hand behärskar teaterns hantverk.

Privilegierat
David Vikgren har skrivit flera teaterpjäser och dessutom två diktsamlingar. Sedan några år tillbaka sitter han också i Norrbottensteaterns konstnärliga råd. Att skriva barn- och ungdomsteater i Norrbotten tycker han är ansvarsfullt och priviligerat.
- Det spelas ju inte så mycket teater för barn och unga här och därför ser jag det som viktigt att också förmedla en teatersituation där vi gör någonting på riktigt, tar fasta på teaterns särskilda uttryck, att vi utmanar och vågar ta risker.
40 föreställningar är hittills sålda, men flera kommuner har tackat nej till pjäsen med motiveringen att "vi har inte problematiken med gömda flyktingar hos oss".
- Vi har en teatertradition här som är självbespeglande och som säger att det ska handla väldigt konkret om oss. Jag är intresserad av att problematisera detta "vi". Vad bygger tankarna om "lokal förankring" på? En pjäs som är skriven här och som uppförs av skådespelare här och nu i ett exklusivt rum - det är väl bokstavligen lokalt och provinsiellt? Jag skulle aldrig kunna skriva en pjäs utan att ta hänsyn till en rådande teatertradition, utan att försöka genomlysa även dessa frågor. Det skulle inte vara sant för mig.