Teater: Våldsamt och vackert

För dramatiseringen har Riksteaterns husdramatiker Anders Duus nämligen valt att göra en tolkning som handlar mindre om utveckling och mer om våld. Som man minns är Odysseus, han som kommit bort, inte bara en kringirrande kung utan framför allt krigare. Berättelsens upprinnelse är dessutom kriget, och krig är, vad generalerna än säger, våld och aggressivitet. Robert Farmer, som spelar Odysseus, har också för sin tolkning valt en samtida medial och populärkulturell våldsromatisk krigarattityd. I sången har Odysseus en hjältes status. Men i Anders Duus berättelse är kungen när han återvänder bara en förstörd man. Ja, hela hemkomsten är en tragedi: Penelope och Odysseus har blivit gamla, Telemakos ser sin omöjliga kärlek, hon är underklass, hängas. På palatsets gård ligger alla unga män döda. Det som ska sägas om kriget kan knappas bli tydligare. Och ändå förstår jag inte ett ord av den talade dialogen. Den görs på teckenspråk och de långa textade partierna går mig helt förbi. Istället får jag vänta medan skådespelarna, vända mer mot publiken än mot sin medspelare, låter händerna tala. Under första akten blir det ganska långsamt och kärleksmötet mellan Telemakos och Melanto i ett utsökt nycirkusnummer längs ett lodrätt rep lyser verkligen upp timmarna. Den andra akten där Odysseus berättar om sin resa är istället föreställningens starkaste, våldsammaste och vackraste. Här får kostymör och maskör leva ut, samtid och forntid mötas och människans eviga oförmåga att leva fredligt belysas. Är det gudarnas lek, slumpen eller människornas eget val? Kanske är det i grunden samma sak.