När studenterna nu i samarbete med regissören Alexander Öberg ger sig i kast med den österrikiske (egentligen var han en klassisk centraleuropé, född och uppvuxen i Österrike-Ungern) dramatikern Ödön von Horváth luktar det succé igen.
Redan scenrummet – enkelt avskalat och med bedårande ljusmöjligheter signerade Mari Ros Palmklint – skvallrar om ambitionen; här ägnar vi oss åt väsentligheter, åt berättelsen, tankarna och den allvarsamma lek som är teaterns när den är som bäst.
Att välja pjäs inför en slutproduktion är delikat. Här handlar det inte bara om att hitta ett angeläget stycke. Det handlar också om att välja en pjäs som innehåller lika många intressanta roller som det finns skådespelare – en examensproduktion är naturligtvis också en möjlighet för teaterstudenterna att visa framfötterna inför en hel bransch. Det är med andra ord inte lite som står på spel, ändå är den senare aspekten inget man någonsin tänker på som publik.
Istället fångas vi in i dramat, rakt in i Horváths berättelse från ett Wien i mellankrigstid. Det är bistra tider. Ekonomisk oro, galopperande inflation och hög arbetslöshet. Med andra ord en närande grogrund för skiljande mellan dem och vi, för förakt, rasism och förtryck av olika slag. Och kanske värre, för likgiltigheten inför framväxten av nazismen och fascismen som vi med facit i hand vet skulle komma att sätta en hel värld i brand.
Längs den lilla gatan ligger butikerna tätt. Där finns charkuteristen Oscar, leksakshandlaren herr Zauberkönig och tobakshandlaren fru Valerie. Oscar, på sitt egoistiska sätt väldigt kär i herr Zauberkönigs dotter Marianne, anses vara ett gott parti – hur det än är måste ju folk alltid äta.
I sju tablåer, var och en presenterade med saklig inlevelse av Sven Wollters berättarröst, klär Horváth effektivt av den småborgerliga gemytligheten. I dramats absoluta centrum står Marianne som till skillnad från många av de andra längs denna gata både är förtrogen med och hyser tillit till sin moraliska och känslomässiga kompass i en tillvaro där ingenting längre har något värde för ett samhällsskikt som tappat orienteringen.
Horváth var inte den som skrev mot, han visade bara upp en bild av den värld han såg runt omkring sig. Tog fasta på språk, gester och sociala regelverk, på förskjutningar i åsikter och tankar och han hade alltid ett särskilt öga för den ofrivilliga humorn hos människor på ideologiskt glid. Horváths grund var folklustspelet och bondkomiken och ofta blir det också väldigt roligt.
Den musikaliske regissören Alexander Öberg bereder plats för musiken, ljuden och rytmen. Med befriande punkattityd framför skådespelarna diverse instrument, de visslar och hummar kända toner från en idyllisk Wiener Wald (på tyska heter pjäsen Geschichten aus dem Wiener Wald) i stämmor – hela tiden pågår en till synes oskyldig rörelse mot det ofrånkomliga.
Tillsammans bär skådespelarna fram en levande berättelse som oroväckande mycket påminner om vår egen tid. En tid när människor plötsligt tycks få säga vad som helst utan att det får några särskilda konsekvenser, när vi blundar inför det orimliga i förtryck och ojämlikhet, provoceras av generositet, dras mot förenklingen och när människovärdet sjunker. En tid när framgång bara mäts i ekonomiska termer och där omtanken om ett samhälle ersatts av omtanken om mig själv.
Utan tvekan en av de mest angelägna pjäser som spelats på länge i Norrbotten. Dessutom framförd med allvarlig lekfullhet av ett gäng skådespelare som verkligen vill oss något, under ledning av en regissör som inte bara har något viktigt på hjärtat utan också en stark känsla för form och uttryck. Kombinationen är oslagbar.