Tiden vänder kikaren, skriver författaren Kerstin Bergström. <BR>Det vi förut såg i detaljer ser vi nu som hela bilder, på avstånd. <BR>Norrbottensteatern fyller 40 år och det är dags att vända kikaren. Etableringen gjordes under ett expansivt sextiotal, unga entusiaster drog norrut för att skapa en uppsökande teater som letade efter hittills oberättade historier. Utvecklingen fortsatte under sjuttiotalet - entusiasmen var stor, Norrbottensteatern var både älskad och hatad, ifrågasatt och omkramad. Men den lät höra talas om sig. <BR>Mina egna minnen från Norrbottensteatern sträcker sig till slutet av 1970-talet. I Stockholm såg jag Dario Fos En kvinna med Kim Anderzon i rollen på Pistolteatern. Uppsättningen var lovprisad, omtalad. <BR>1980 såg jag samma föreställning på Lillan i Luleå, då en slags experimentscen till Norrbottensteatern, med Sara Arnia i huvudrollen. Blev upprörd över att den uppsättningen inte uppmärksammats särskilt i riksmedia för Sara Arnia spelade bildligt talat sidenmorgonrocken av Kim Anderzon. <BR>Lillan blev ett slags andra hem med sitt varierande och uppstickande program, sju kvällar i veckan. Några av kvällarna viktes för Norrbottensteatern, jag minns särskilt Cabaré Sockerkorven med manus av Rolf Börjlind, Lars-Ragnar Forsberg med fler. Det var på Norrbottensteatern Lars Molins dramatik lyftes fram, där utspelade sig Staffan Göthes En uppstoppad hund, Bengt Pohjanens och Peter Oskarsons Dagning röd, där har vi sett Staffan Westerbergs sceniska fantasterier. <BR>Och Birgitta Egerblads och Rasmus Lindbergs, bara för att nämna några. <BR>1986 byggdes teaterhuset och framtiden tycktes ljus, trots att där morrades lite inne i länet - första gången det inte blev turné dånade ett skall över nejden. <BR>Under 1990-talet öppnades teaterhuset för många samtidsdiskussioner om teater. Då arrangerades festivaler i huset, teatrar från de nordligaste länen och Nordkalotten hade en egen, amatörteatern sina och som kronan på verket kom hela den svenska teaterbiennalen till Luleå. <BR>Med kikaren vänd mot helheten ser det hyfsat vitalt ut. Frågan är hur det står till med Norrbottensteatern i dag. Till skillnad från den bild som förmedlats under de senaste åren anser jag att institutionen stagnerat. Nu är det inte längre någon större skillnad på Norrbottensteatern och vilken stadsteater som helst. <BR>Det borde det vara - en länsteater ska vara uppsökande, turnerande och dessutom ägna en hel del möda åt barnteater - något som inte minst är viktigt i tider där det klagas över en åldrande publik. <BR>Utvecklingen kan inte bara skyllas på Norrbottensteatern. Från att ha haft ett bidragssystem som gynnade länsteatern valde politikerna för många år sedan att införa ett annat. Resultatet ser vi nu: Arrangörerna har inte råd att köpa teater, skolorna nästan inte alls. Ändå talas det om framgångar, men tyvärr mäts de bara i pengar och biljettintäkter. <BR>Det är i och för sig viktigt att teatern samlar stor publik, men om det sker till priset av intressant teater och ett minskat turnerande är det en mycket kortsiktig framgång. Vi lever i ekonomismens tidevarv, om nu någon skulle ha missat det. Allt räknas i pengar och det som igår ansågs som en god förtjänst anses i dag som knappt. <BR>Den som inte tror att det synsättet sakta men säkert äter sig in i hela samhällskroppen kan räcka upp handen. Det är ett förödande synsätt, inte minst för kulturlivet. <BR>En kulturinstitution måste nämligen ta sig rätten att misslyckas - inte minst konstnärligt. Den måste våga ta risker, teater får aldrig förvandlas till ren underhållning där publiken köper sig rätten att bli serverad, teater måste bjuda motstånd och göra oss nyfikna. Aldrig bekräfta det vi redan vet. <BR>I goda stunder blir teater både ock: underhållning och väckarklocka. <BR>Under året har jag haft lyckan att se många fina exempel på det i ett teaterSverige där svansföringen har höjts i takt med att regissörer ritar om teaterlandskapet, vänder ut och in på gamla berättelser, hittar nya och placerar dem rakt in i samtidens myller. <BR>För Norrbottensteaterns skull hoppas jag på en liknande framtid.
