"Teater måste kännas"
När du inte vet vad du ska göra kan du alltid lyssna. Ett gott råd för livet i största allmänhet. På Teaterhögskolan i Luleå får det en mer specifik betydelse när regissören Hilmar Jónsson går runt bland skådespelarna på golvet.
INSPIRERANDE MÖTEN. För tredje gången arbetar den isländske regissören Hilmar Jónsson med Teaterhögskolans slutproduktion.
Foto: Roland S Lundström
Det är Hilmar Jónssons tredje slutproduktion på Teaterhögskolan i Luleå. 2000 satte han upp Grandavägen 7, byggd på en roman av Vigdis Grimsdottir, och 2005 Marius von Mayenburgs Det kalla barnet. Två mycket fina föreställningar - den sistnämnda en succé vars rykte spred sig ända in i storstadspressen, som gjorde jämförelser med Dramatens och regissören Staffan Valdemar Holms samtida till Luleåstudenternas fördel. Nu ger man sig återigen på en samtidsdramatiker. Liksom flera av sina generationskamrater har Anthony Nielson kommit fram genom Royal Court Theaters satsning på att förnya den brittiska dramatiken. Anthony Nielson presenterades i Sverige för snart tio år sedan med pjäsen Censorn, som inför premiären i Göteborg föregicks av skriverier om skandal och blottande av kroppsdelar. Någon skandal inträffade aldrig, men däremot blev det flera uppsättningar av pjäsen - både i Stockholm och på Radioteatern. Sedan dess har Nielsons Dissocialia, liksom också Stitching och Lögn i helvete, nått svenska teatrar. Den senare blev en rosad komedi i Hasse Alfredsons översättning och med Lars Ambles regi på Vasateatern och China i Stockholm, med Robert Gustafsson och Peter Dalle i några av rollerna. Med andra ord handlar det om en dramatiker som trotsar givna genregränser och som i sin blogg gått till angrepp mot vad han anser vara den samtida teaterns största problem - att den helt enkelt är för tråkig. Trotsar genregränser
- Man kan säga att 95 procent av all teater är skräp, sådana uttalanden kan vara inspirerande ibland. Åtminstone sätter de igång diskussioner. Men man kan också säga mycket annat om teater, som är en svår konstform bestående av många delar som alla ska samspela med varandra, säger Hilmar Jónsson. En fasa
- Både skådespelare och publik består av individer med olika smak. För mig är det viktigaste med teater att den ska få mig att känna något. Om det sedan är skratt, rädsla, ilska eller att jag känner mig uttråkad spelar mindre roll. Det värsta är när man inte känner någonting alls - det är verkligen en fasa. Hilmar Jónsson är skådespelare i botten, men under de senaste 15 åren har han mest verkat som regissör. På Norrbottensteatern har han satt upp Staffan Göthes Temperence och som frilansare pendlar han mellan Island och regiuppdrag både i Sverige och i andra länder. Att han väljer att återvända till Teaterhögskolan i Luleå har att göra med inspiration. Kortare utbildning
- Det här är en mycket spännande tid i livet för studenterna. Efter fyra års studier står de nu färdiga att möta ett yrkesliv som de längtat till. Naturligtvis känner de både lättnad och oro och atmosfären är verkligen vital. Så som den alltid borde vara egentligen, säger Hilmar Jónsson. De åtta studenterna - Emelie Strömberg, Maurits Elvingsson, Erik Borgeke, Oscar Skagerberg, Philip Hughes, Nadia Hussein-Johansen, Johanna Granström och Ellen Fosti - tillhör den sista kullen Teaterhögskoleelever som går fyra år på utbildningen. Sveriges EU-anpassning påbjuder numera en treårig teaterhögskoleutbildning med möjligheter att söka ett fjärde och ett femte år vid valfri utbildning, inte bara i Sverige utan också inom hela den europeiska gemenskapen. - Det är klart att det kan bli ett problem för vissa som behöver mer tid på sig än andra för att tillgodogöra sig alla tekniker de behöver ha med sig ut i livet, säger Hilmar Jónsson. Tappat en timme
Bland flera pjäser som diskuterades föll han själv för Anthony Nielsons Dissocialia eller, som det står på manuskriptets försättsblad i Pamela Jaskoviaks översättning - Det underbara landet (originaltiteln lyder The Wonderful World of Dissocia). I centrum står Lisa Jones, en ung kvinna, som inser att hon tappat bort en timme ur sitt liv och försöker finna den. Kanske kan det hela beskrivas som en slags variant av Alice i underlandet när Lisa tar hissen ner till landet Dissocialia för att inleda sin jakt. Därnere möter hon allehanda figurer som hon för samtal med - på samma gång både förvirrande och uppiggande. - När man talar om pjäser kan man tala om vad de handlar om och vad som händer i dem. Vad som händer i den här pjäsen har jag inga svårigheter att prata om. Däremot har jag svårare att säga vad den handlar om. Många kan nog se den som en pjäs om en flicka som är ganska sjuk och som behöver sina piller för att allt inte ska gå över styr. Men man kan också se pjäsen som en diskussion kring "normaliteten"- vad är egentligen "normalt" och vad anser vi inte vara "normalt". Och när går vi över den gränsen, hur ser den förvandlingen ut, säger Hilmar Jónsson. - Det är svårt att vara människa i världen, det är så mycket vi behöver för att ha det bra. Oavsett om det handlar om litteratur, teater, film eller vad som helst så är det just det som intresserar mig - hur människans väg genom livet ter sig, vilka val hon gör, hur hon klarar av det. Det väcker min nyfikenhet i den här pjäsen också.
Så jobbar vi med nyheter