Teater i brinnande nutid

Sällan har teatern känts så mitt i tiden. Förra onsdagen reste dramatikern Lucas Svensson till Paris. Uppdraget var att samla intryck av brinnande kravaller i förorterna, prata med folk och skriva, skriva. En dryg vecka senare, i torsdags kväll mötte pjäsen publiken i en trång och fullsatt salong många tunga stentrappor upp under takåsarna på Dramaten. Till rykande ruiner Ett bord fyllt med Perrier-flaskor och Eiffeltorn, bilder av kravallpolis och grå, evighetsgrå hyreskaserner som fond, sju sittande skådespelare och en text så färsk att den knappt borde finnas. Det handlar förstås inte om stor dramatik i någon klassisk mening. Skådespelarna läser med varierande gestaltning, men Lena Endre, Elin Klinga, Thomas Hanzon, Hamadi Khemiri och de andra får den ändå att vibrera, förflyttar oss i stunder till de rykande ruinerna, till samtalen med aktivister på kaféerna. Och det märkliga händer: efter en timme och en kvart, som det tar att högläsa pjäsen Le Week-end, så förstår jag mer om vad som pågår än av de senaste veckornas nyhetsflöde. Inte för att jag läser allt, långt, milslångt därifrån. Jag snappar upp, som de flesta, rubriker och bilder av brinnande bilar, fragment av en snabb-analys, innan ungarna ska kläs på och iväg till dagis. Inte för att Lucas Svenssons pjäs bjuder på några nyheter. Han har förmodligen träffat färre förortsgrabbar än nyhetsjournalisterna, det är inte det. Det är dramatiken i sig. Att komplicera, i stället för att förenkla. Att tillåta sig att tänka. Inte bara sortera in händelserna i ett fack i huvudet: hemskt, men händer inte här. Att stanna upp, stiga in i ett rum där det pågår ett samtal, dras med. Se trådarna som löper korsvis, tilltrasslade mellan historia och nutid, från tidigare franska revolutioner och kolonialism till slutet på kriget i Algeriet när algerier, marockaner och tunisier hämtades som arbetskraft till Paris industrier och fick sina forna förtryckare till arbetsledare, tillfälliga bostäder i ghetton som blev permanenta, förfallna och överbefolkade pyrande härdar av hopplöshet. Åstadkommit mer En karaktär i pjäsen tycker att förortsgrabbarna borde demonstrera i stället. De har ju inga krav. De vill ju ingenting. Våld löser inga problem. Men, det är ett faktum: när dessa grabbars föräldrageneration drog i tysta demonstrationer genom Paris gator för att få uppmärksamhet, sociala reformer och respekt hände inte ett skvatt. Efter två veckors bilbrännande har kidsen utan krav åstadkommit ofantligt mycket mer. Sådant sitter kvar i huvudet när jag går från teatern. Tre dagar tidigare, i måndags, ägde en helt annan iscensättning rum på Stockholms Stadsteater. Svenska Pen, Stadsteatern, Svenska kyrkan och andra organisationer arrangerade en Asyltribunal, sorgligt undanskuffad i svenska medier. Hämtat ur verkligheten Jag slinker in på kvällen, strax innan juryn ska meddela sitt utslag. På Stora scenen sitter bland andra Erik Östberg, tidigare överåklagare vid krigstribunalen i Haag och George Bizos, legendarisk medborgarrättsadvokat från Sydafrika som försvarade Nelson Mandela, tillsammans med andra experter på internationell folkrätt. Uppgiften är att undersöka om Sverige bryter mot mänskliga rättigheter. I två dagar har advokater kallat vittnen och genom en rad olika fall påvisat hur Sverige agerar i asylfrågor. Allt är hämtat ur verkligheten. Det vi får höra har hänt och händer nu. Juryns dom är blytung. På punkt efter punkt bryter Sverige mot de mänskliga rättigheterna, vi som skulle vara ett slags föregångsland. Vid sidan om processen berättar skådespelaren Marika Lagerkrantz om en farmor, 93 år, som bor i Belgrad. Hennes son immigrerade till Sverige 1964, en av alla som byggde det här landet, vårt fantastiska välstånd. Han har fått barn och barnbarn, en stor svensk familj. Kvinnans andra son är död och nu vill den svenska sonen med familj ta hand om farmor under hennes sista år i livet. Sverige nekar henne inresetillstånd. Argumentet är att hon skulle bli en belastning för det svenska samhället. En belastning. Farmor, 93 år, med hela sin släkt. Teater men inte teater Samma dag som Asyltribunalen avslutas på Stadsteatern anmäler sonen Sverige till Europadomstolen. Verkligheten och teatern glider ihop. Det som sker på scenen kan aldrig vara verkligt, men verkligheten är å andra sidan så grumlig, svår att se igenom. Vad händer egentligen? Vem av oss vill stänga denna farmor ute? Vad är syftet? Tribunalen är inte teater, men är det ändå. Verkligheten bearbetad och genomlyst. Applådtack. Publiken går hem. Och jag känner mig upprymd, mitt i ilskan, omskakad. Detta kan teatern också göra.