Tätt intill berättelserna

En försommardag för några år sedan körde journalisten Mustafa Can sina föräldrar till Arlanda och flyget som skulle föra dem till Turkiet och deras årliga sommarvistelse i den lilla bergsbyn i Kurdistan. För 30 år sedan hade de emigrerat till Sverige, bort från fattigdomen, sjukdomarna och döden. Mustafa Can hade just kommit hem från krigets Irak och motvilligt börjat inse att han faktiskt hade tagit på sig att göra ett Sommar-program för radions P1. I bilen vände han sig till sin mor och berättade att han kanske skulle tala om henne i radion. Hon svarade mycket förvånad ?vad finns det för intressant att berätta om mig??. Skrev om mamma Sällan har ett Sommar-program blivit mer uppmärksammat och berört så många. Det sägs att radiohusets växel brakade samman av alla telefonsamtal och Mustafa Can överöstes av brev från lyssnare. Senare fick han både Stora Radiopriset och Ikarospris för programmet. Nu har han skrivit en bok om sin mamma, en berättelse som tar sin utgångspunkt vid hennes dödsbädd.  ? Jag har varit älskad så länge nu så jag förväntade mig några stick, säger Mustafa Can, på tillfälligt besök i Luleå för att möta läsare och tala om sin bok. Men där bedrog han sig, recensionerna för Tätt intill dagarna, har varit många och med ett par undantag, mycket positiva. Allmänmänsklig berättelse Idén om att skriva en bok om sin mor har han haft i många år, men först när han satt vid hennes dödsbädd insåg han att han egentligen inte visste vem hon var. Där i sjukrummet hemma i miljonprogrammets Södra Ryd, började han ställa frågor. Antecknade på allt han kom åt ? servetter, papperslappar, anteckningsblock. Återigen ställde mamman samma fråga ? ?vad finns det för intressant att berätta om mig??.  ? Jag är inte ute efter att visa upp min mor. I stället har jag skrivit en allmänmänsklig berättelse som handlar om hur ett barn söker efter sina föräldrar, om uppbrott och hemlöshet, om skuld och skam. En tidlös, klasslös berättelse utan etniska gränser, säger Mustafa Can. Skulle återvända Güllü Can födde 15 barn. Sju av dem dog, bland annat i röda hund. Fattigdomen drev familjen att emigrera till Sverige. Pappa Hüseyin reste först, arbetade i många år dubbla skift som städare i Uppsala. Alla pengar han tjänade skickade han hem till familjen. Ändå räckte de inte och efter sju långa år i ensamheten, bad han familjen komma till Sverige. En tillfällig lösning ? ?hemma? var i Kurdistan, snart skulle alla återvända igen. Mustafa Can var sex år när han flyttade in i miljonprogrammets hyreshus tillsammans med mor och far och sju syskon. Första morgonen i Sverige letar mamman efter en stor kittel för att kunna gå och hämta vatten. Från den elektriska spisen slår det inte upp några flammor och tillsammans med sina barn börjar hon utforska den nya världen, som är rund och inte platt, bekantar sig med Kungsörnens makaroner, med O´boy, cornflakes och gråter med Astrid Lindgrens Rasmus när han tvingas ut på luffen. En häpnadsväckande berättelse om ett nutida liv som färdas med en sanslös hastighet genom en oändligt lång historia. Själv blir Mustafa Can guiden som leder oss mellan de olika världarna, den kurdiska och den svenska.  ? Konstnärligt är det naturligtvis en stor gåva att kunna betrakta två världar samtidigt, säger Mustafa Can, och ler lite åt min fråga om han som journalist inte är rädd att skriva om något så privat som sin mors liv och död. Privat sorg  ? Det är en typiskt svensk fråga, kanske också en fråga mycket typisk för en journalist. Här i Sverige är sorgen privat och döden bortrationaliserad. Journalister är så kåta på andras berättelser, men vågar inte berätta sina egna. Som journalist är jag ständigt nyfiken och precis som Ekelöf tror jag att det som är botten i mig är botten i andra. Tänk om inte Gunnar Ekelöf eller Ingmar Bergman hade vågat vara personliga och privata ? vilken sorg för konsten. Präglad av ironi I Tätt intill dagarna blandar han sina föräldrars ålderdomliga och ornamenterade språk med sitt eget, skriver dagbok och gör iakttagelser från familjens liv och samtalar med släkt och vänner. Hela tiden försöker han förstå, få svar på frågan vem hans mor egentligen var. Boken igenom brottas han dessutom med den stora frågan hur man ska skriva om godhet i en kultur så präglad av ironi och sökande efter undermeningar. Ofta balanserar han på gränsen till det patetiska och sentimentala, men faller aldrig över. Gör sig själv till tolk för sin och allas vår misstro mot en berättelse som ytterst handlar om villkorslös kärlek. Journalistik ? en skuld Själv skulle han inte ha tagit sig in på en svensk högskoleutbildning för journalister om han hade haft ambitionen, det bevisade han förra året på uppdrag av tidningen Journalisten. Märkvärdigt ? inte minst med tanke på alla framgångar som bland annat omfattar Stora Journalistpriset.  ? Jag arbetar inte som journalist, jag är journalist. Det kan låta klyschigt, men så är det för mig. För min del handlar det om en slags skuld. Har man som jag vuxit upp i ett land där vi inte ens har tillåtits sjunga våra egna sånger på vårt eget språk blir det fria ordet viktigt. Språket valde mig och jag känner ett stort ansvar. Det borde fler göra. Tid är pengar På gott och ont ser han att de goda berättelserna har flyttat ifrån tidningarna och in i böckerna. Böckerna har en längre livstid, men läsarna blir färre.  ? Den goda journalistiken kräver att du dröjer dig kvar och tid är pengar. I Sverige satsar tidningarna inte längre på de långa och välarbetade reportagen, något som man faktiskt fortfarande gör i andra länder.

Tätt intill berättelserna

På onsdagen kom Mustafa Can till Luleå för att tala om sina nya bok. Norrbottens-Kurirens kulturredaktör Marianne Söderberg träffade författaren som har retat upp Stockholms självutnämnda elit.