Tarantino skriver om historien

Han fortsätter att göra rullar som egentligen inte har något större värde utanför filmvärldens ramar. Sådan är han, denna Quentin Tarantino - fortfarande först och främst ett filmfan (trots att hans egna filmer oftast är oändligt mycket bättre än det han alluderar till). Inglourious Basterds är brutal, stilfull och väldigt rolig. På gränsen till parodisk. Regissören, som nu är 46 år, blir alltså mer och mer larvig för varje år som går. Jag har inga egentliga problem med den utvecklingen eftersom Basterds i grund och botten är en lyckad film. Men jag har svårt att se honom göra ett mästerverk utifrån denna oseriösa premiss. Filmen börjar lågintensivt och stilfullt på den franska landsbygden. Den skrämmande "judejägaren" och nazisten Hans Landa (Christoph Waltz) har listat ut att en bondgård är ett gömställe för judar. Landa lyckas dräpa alla utom en ung flicka vid namn Shosanna (Mélanie Laurent). Denna Shosanna blir en i raden av starka kvinnoporträtt som Tarantino ansvarar för. I en annan regissörs händer kunde Inglourious Basterds ha blivit en renodlad machofilm (män på uppdrag-filmer brukar vara det). Men så är icke fallet denna gång. QT berättar två parallella historier, den ena är Shosannas hämndhistoria och den andra specialstyrkans hänsynslösa nazistdödande (med Brad Pitts Löjtnant Aldo Raine i spetsen). Vid ett tidigt skede förstår man att dessa historier kommer att sammantvinnas mot slutet. Och som så många gånger tidigare i QT:s filmer så målar han avslutningen med blodröd pensel. Inglourious Basterds tar dödandet av nazister till en ny nivå. Steven Spielberg konstaterade redan 1981 att det är tacksamt med nazistskurkar i Jakten på den försvunna skatten. Då är det ingen som misstycker när Indiana Jones har ihjäl dem. Tarantino låter Brad Pitt och hans specialstyrka döda nassarna på de mest bestialiska sätt. Sedan följer en skalpering. Magstarkt, absolut. QT gör den nödvändiga distinktionen "alla tyskar var inte onda nazister" bland annat genom att låta en av The Basterds vara en deserterande nazist (en lysande Til Schweiger). Lysande är också Christoph Waltz som den vidriga nazistdetektiven. Tarantino har roligt när han struntar i historiska fakta. Vad som helst kan hända i Inglourious Basterds. Det som ni trodde att ni visste om andra världskriget reviderar Tarantino gladeligen: "Så här skulle kriget ha sett ut om mina rollfigurer hade existerat då", säger han. Det är alltså en ovanligt våldsam krigssaga. En rolig anakronism är när Brad Pitts rollfigur försöker upprätthålla sin täckmantel som italienare. Vad gör Brad Pitt? Jo, han gör sin bästa Don Corleone-imitation. Året är 1944. Tyvärr är det bara ett fåtal roller som är riktigt saftiga i denna ensemble. Replikerna är ofta väldigt roliga, men kanske inte så vassa som man är van vid när det gäller Tarantino. Inglourious Basterds är trots allt en mellanfilm som jag tycker väldigt mycket om.

Tarantino skriver om historien

Quentin Tarantino har inte gjort någon film under 2000-talet som kvalitetsmässigt kommer i närheten av 1990-talets De hänsynslösa och Pulp Fiction.