Jenny Diski är numera botad från den spindelfobi som under många år fick henne att resa till länder som saknande dessa djur. I Den motvillige resenären (2007) besöker hon det insektsfria snöiga Lappland. Att utforska eller utmana sin motvilja är typiskt för Jenny Diski. Hon reser när hon egentligen helst vill stanna hemma, dra för gardinerna och läsa. Spindelfobin och känslan av att vara invaderad av insekter, ett långvarigt lidande som krävt psykiatrisk vård, har kanske mer omedvetet legat till grund för Allt jag inte vet om djur, Diskis senaste bok. Det är en hängiven och fascinerande reseskildring om djur i stället för om resor.
Diski vänder och vrider på det faktum att djur inte har ett språk som vi förstår. Vilka konsekvenser får språklösheten för djuren - och oss? Vad innebär det att vara djur - och människa? Varför är det till exempel så provocerande att inte se något ansiktsuttryck hos många djur? Den franske filosofen Derrida blir generad när hans katt oavbrutet stirrar på hans nakna kropp i badrummet. Varför? Beror det på att han inte vet vad det är katten ser? Eller tänker? Och när katten fångar sitt byte, vet den då att det är det den gör? Det är mycket som vi inte vet om djur och tankarna om våra och deras vara emanerar förstås utifrån hur vi definierar ordet veta.
Diskis resonemang är tankeväckande och får mig att reagera på bruket av mänskligt, icke-mänskligt. Man är kanske inte nödvändigtvis mänsklig för det man är människa och avståndet mellan synen på icke-mänskliga djur och på oss är kanske inte längre än mellan de skrivna orden och synvinkeln på saken. Jenny Diski utgår ifrån att djur är oskyldiga och skuldlösa på ett sätt som människor aldrig är, men att på så sätt göra djur till "offer" tilltalar henne egentligen inte, och att som djurrättsaktivisten ge djur samma rättigheter som människan, där går gränsen för den egna antropomorfismen. Hon är emot djurindustrin men tänker inte sluta äta kött: "Exploatering är något som hör till den verkliga världen" och massvegetarianism skulle leda till att djuren utrotades.
Diski tar avstamp i de egna gosedjuren och bilderböckerna. Barnen erbjuds allegorier innan de möter social realism. Men djuren i barnböckerna har inget eget liv. De representerar mänskliga svagheter eller förtjänster och finns där för att vägleda barnet in i det civiliserade samhället.
Hennes research är imponerande. Woodrow Wilson sa en gång att han använde inte bara allt han hade i sin egen hjärna, utan även allt han kunde låna. Detsamma skulle Diski kunna säga. Att hon är påläst är ett understatement, men hon umgås även med nyfödda lamm, närvarar (inte) när kycklingar får sina huvuden avklippta för att den gode vännen och forskaren ska kunna studera närminnet och hitta en bot för Alzheimers. Hon lär sig rida (trots att hon är livrädd) och får veta att hästar har en uppfattning om folk som trillar av. De kan till och med skämmas enligt tränaren, något som Diski inte förmår se, men hon slutar att rida eftersom hon inte vill att hästen ska underordna sig hennes vilja. Hon ifrågasätter J.M. Coetzees Elizabeth Costello, som vägrar att äta djur för att frälsa sin själ och konstaterar att Peter Singers 1900-talsversion om djurens lidande - han utgår från graden av medvetande och hjärnkapacitet - bara är ännu en hierarki.
Men Singers uppfattning om att om man behandlar djuren som varelser med begåvning bortom våra förväntningar så tar man fram det bästa i dem, kan nog Diski skriva under på. Hon skriver mycket om katter och särskilt om den älskade Bunty, men trots detta menar hon att inte heller katten har något ansiktsuttryck och att den inte använder vare sig ögon eller mun för att signalera känslor. Kanske är hon bara slarvig här, annars är det ett mysterium hur hon kan ha missat att se rädsla i sin katts ögon. Pupillerna blir ju extremt stora. Och att katten visar
avundsjuka, om den t.ex. måste konkurrera om omsorgen med en annan katt, är inte svårt att se. En sky som av annalkande åskväder beslöjar ögonen. Och när katten tvättar både sig själv och sin människa, vad är det annat än en trygghetsakt?
De självbiografiska glimtarna om fobierna och om mammans renlighetskrav: "Hon tvättade mig och sig själv som om vi ägnat våra dagar åt att skyffla lerjord i mörka tunnlar. Speciellt där nere i de djuriska - köttsliga - intima - delarna", analyseras däremot inte. Modern slängde till och med kristallsoda i badvattnet för att få bukt med det orena djuret och faderns sexuella "beteende" dömde hon ut som "snuskigt". Men Diski kopplar aldrig de egna fobierna till moderns beteende. Spindeln är ju annars en välkänd symbol för en uppslukande och förtärande tillgivenhet. Inte för inte dyker den upp om natten som en stand in för "The terrible mother".