När Piteå Kammaropera sätter upp Astor Piazzollas Maria de Buenos Aires är det första gången tangooperan ges på svenska. Librettot som skrevs av Horacio Ferrer är översatt av Leif Janzon.
- Texten är mycket poetisk. Horacio Ferrer måste ha varit i sin livs form, så det har tagit tid tolka texten, säger Anna Azcarate, regissör.
Stramt minimalistiskt
Hon talar om vattendroppen som verktyg, att poesin kräver tid för att landa i förståelse. Liksom att fånga tangons väsen.
- Verket är stramt minimalistiskt. Tango är inte sarkastiskt eller tokroligt. Tango är värdigt allvar.
Och det är allvaret, stringensen och minimalismen som präglar föreställningen. Allt från kostym till gestaltning. Till sin hjälp har de haft koreografen Gilda Stillbäck som undervisar i argentinsk tango och som senast sågs som dansare och skådespelare i föreställningen TangoLiv producerad av Malmö Opera och Musikteater.
- Det ger också extra liv till föreställningen att vi har argentinaren Marcelo Nisinman på bandoneon. Han kommer från Buenos Aires och har tangon i blodet, säger Anna Azcarate.
Bandoneon var också Astor Piazzollas favoritinstrument. Det instrument han fick av sin far när han var åtta år gammal och familjen bodde i New York. Det var början på en musikalisk utveckling som ledde fram till skapandet av nuevo tango (den nya tangon) tillsammans med en ny form av scenkonst där musik, dans, rörelse, sång och dialog sammanförs under en föreställning.
- Astor Piazzolla har först på senare år blivit rumsren i klassiska sammanhang. När jag började studera till operasångerska i Göteborg på 1980-talet var han inte det, snarare en kul knorr på ett långt konsertprogram exempelvis, säger Annika Skoglund.
Hennes skolade sopran och mezzosopran har gett henne flera ledande roller i Carmen, Figaros bröllop och Madame Butterfly på scener som Kungliga operan i Stockholm, Teatro La Fenice i Venedig och Göteborgsoperan bland annat. Dessutom uppträder hon även som konsertsångerska men har för den skull aldrig släppt jazzen.
Lite skrikigare
Därför var det inte svårt att axla rollen som Maria. Maria de Buenos Aires är ingen klassisk opera, och rollen brukar aldrig framföras med en skolad röst. Snarare har man lånat in exempelvis Fadosångerskor.
- Det ska vara lite skitigare, mer down to earth, eller gatans musik om du vill, säger Annika Skoglund.
Kort handlar denna tangoopera, som Anna Azcarate förlagt till Argentina under tiden 1940-1955, om Maria som tvingas bli en fallen kvinna och blir utelämnad till storstadens natt.
Hon dör men återuppstår, för att slutligen föda ett barn, kanske den nya frälsaren, men inte en pojke utan en flicka. Hennes liv blir verkligt genom rollen El Duende som gestaltas av Lars-Erik Berenett. Dessutom förekommer ett myller av personer som omger Maria.
- Verket uppfördes första gången 1968. Det var tiden när rock, pop och amerikaniseringen spreds över världen. Många spådde tangons död. Jag har tolkat Maria de Buenos Aires som en berättelse om tangons kraft och återfödelse. Tango fick i Piazzollas verk gestalten av en kvinna. Under ett dygn följer vi hennes födelse, liv, mörker, död och återfödelse. Tangon föds på nytt, kan aldrig dö, menar Anna Azcarate.
Stor ledsagare
För Annika Skoglund, som säger sig vara urusel på att dansa tango, har musiken varit en stor ledsagare. Hon drar paralleller till Mozart, att man i hans verk alltid ser regissören eftersom han skrev in allt i musiken.
- Det har varit spännande att upptäcka att det alltid finns motsatta rörelser i tangon. I mötet mellan man och kvinna exempelvis har du inte ögonkontakt som vi är vana vid, snarare tittar du åt olika håll, menar Annika Skoglund.
- Du har helt rätt. Det finns många polariserande krafter, högt/lågt, Yin/Yang, sorg/glädje, egentligen är det ett mycket visuellt sätt att leva tango. Eller tänk musikens kontrapunkt, säger Anna Azcarate.
Uppsättningen har premiär i Piteå i helgen för att sedan turnera runt om i länet innan ensemblen fortsätter söderut.