De tre tolvåringarna Zach, Poppy och Alice gillar att leka. Med fantasin bygger de fantastiska världar med pirater, sjöjungfrur, tjuvar och ädla syften. Trots att det i skolan börjar fnissas åt trånande kärlek, satsas på sport och hänges åt begynnande tonårshäng lever fantasin och leken hos de tre vännerna. Sedan händer något, och Zach kan inte fortsätta leka. Men en spöklik docka ger vännerna ett uppdrag, ett riktigt uppdrag, som kräver ett riktigt äventyr.
Dockskelettet riktar sig till barn i åldrarna 9-12, och utger sig för att vara en spökhistoria, en skräckis för den yngre läsarkretsen. Men de kalla kårarna lyser med sin frånvaro. Den spöklika dockan finns visserligen med, så även en historia om ouppklarad död och galenskap. Ändå är det tamt och ljummet. Trots detta är läsningen inte förgäves, men det är inte i det spöklika som bokens behållning finns.
Detta är främst en äventyrsberättelse som handlar om vänskap, ung kärlek och konflikten mellan att få vara barn och att tvingas att bli vuxen.
I gränslandet mellan den vuxnes vardag och barnets fantasi skaver båda världar mot varandra. Ett barns värld är oändlig, gränslös. Den vuxnes bara krymper. Häri ligger Dockskelettets styrka. Det är om denna friktion som boken berättar, ur den unga människans ögon.
Holly Black skriver bra. Hon överraskar inte och hon är långt från originell. Men det behövs inte alltid. Jag slår ett slag för fantasin. För den unge läsare som vill bli rädd, som vill ha kittlingen av nattens mörker, av det okända i skuggorna, då finns det bättre alternativ, exempelvis Neil Gaiman. Men för den som gillar äventyr och fantasi finns det något att hämta. Sensmoralen är dessutom tydlig, nämligen vikten av att inte sluta leka. Det är något även vi vuxna bör minnas ibland.