Det allra första som slår mig efter att ha sett de här tre vitt skilda kortfilmerna är: Jäklar vad det finns talang där ute. Både Martin Åhlin (21 år), Lars Persson (23 år) och Jonathan Forefält (24 år) är födda och uppvuxna i Luleå. Och ungefär samtidigt, i januari i år, släppte de varsin kortfilm.
Gemensamt för dessa herrar – förutom den uppenbara talangen – är att de på ett väldigt ödmjukt sätt porträtterar (om än i olika grad) tre lite udda karaktärer. Martin Åhlins subtila skräckfilm Hennes svarta vingar handlar om enslingen Mikael (spelad av Christer Engberg) som plötsligt får oväntat besök på sin gård i obygden. Och det är en imponerande välarbetad historia det här.
Trots det lite långsamma tempot lyckas Åhlin skapa en obehaglig känsla som håller i sig genom precis hela filmen. Även andra och tredje gången jag ser den. Fint är det också med tystnaden, inte ett ord sägs förrän närmare sju minuter in i filmen, samt att det trots detta finns ett visst djup. Varför bor denna Mikael själv? Och vem är det egentligen som haft kläderna som så omsorgsfullt ligger nedvikta i kistan.
Nu är jag definitivt ingen skräckfilmsexpert men en tystlåten tjej i vit särk och långt hår i mittbena har vi sett förut va? Och Christer Engbergs karaktär känns en aning stereotyp (vem fasen äter egentligen äpple med kniv liksom?!). Men maffigt är det med effekterna som är gjorda utan datorns hjälp (ett minus för fårmåltiden) och både ljus, vinklar och den bara anade, snygga cirkelkompositionen känns proffsigt.
Filmen ska till veckan visas på Fear and fantasy film festival i Los Angeles och den har även blivit antagen till Long Island international film expo i Bellmore i juli.
En annan enstöring handlar det om i Lars Perssons relationsdrama Looking for Joy som tog hem ett andrapris i den individuella klassen under Sveriges kortfilmsfestival i mars. Leif-Göran är en tystlåten norrbottning som en dag upptäcker kärleken på www.thaiwife.com. Och i samma anda som regissörer som Patrik Eklund, driver Lars Persson fram sin ganska enkla historia med klockrena detaljer, smart dialog och en stor skopa raffinerad humor. Kaffepannan på tidningen, sovtröjorna och Joys klafsande i Leif-Görans skoterstövlar gnuggas inte in i en utan bara finns där. Möjligtvis är historien lite väl enkel men jag är den förste som kommer hugga efter den eventuella långfilmsdebuten.
Precis samma känsla för det vardagligt roliga har Jonathan Forefält och Love Friberger. I deras hyllade fejkdokumentär Tonsättaren får vi visserligen nära följa den arbetslöse Arvika-musikern (en förträfflig Kristoffer Lundén) som får i uppdrag att tonsätta 100 av Stockholms tunnelbanestationer. Men här handlar det mer om hans process och större frågor om både synen på arbete likväl som enkelspårig byråkrati väcks till liv. Den dokumentära känslan infinner sig absolut med både medveten och periodvis oskärpa, lite för snabba inzoomningar och svajigt ljud. Och precis som i Spinal tap eller Banskys Exit through the gift shop är det svårt att veta om det faktiskt är på riktigt eller inte. Det tycker jag visar på Forefälts och Fribergers otroliga träffsäkerhet och känsla för både dialog och detaljer.
Tidigare i år blev Tonsättaren uttagen till Göteborgs filmfestival och efter det rosades den bland annat på SVT:s kortfilmsblogg.
Att det kommer komma fler mästerverk från någon av dessa fyra personer tvivlar jag inte en sekund på. Dock finns det en ganska väsentlig fråga som är svår att undvika: Var är brudarna?!