Takida känns platt

TakidaMed tanke på uppslutningen kring Södra hamnscenen kan man konstatera åtminstone en sak. Det finns väldigt många Takida-fans i Norrbotten. De älskar sitt band, och det ska ingen försöka ta ifrån dem. Mobilkameror sträcks ständigt upp i luften för att någon ska få en bild på Takidas begåvade sångare Robert Pettersson. Men börjar man ställa lite krav, titta närmare, på Ånge-bandet så känns det både platt och tjatigt när gänget i 70 minuter närstuderar de allra svulstigaste känslo-
lägena på ett sätt som jag
inte tror på. Refrängerna sitter förstås alltid som en smäck. Det blir allsång under främst Handlake Village och Curly Sue, men publiken har även lärt sig låtar från den senaste plattan The Darker Instinct. Att vi har att göra med skickliga hitmakare råder det ingen tvekan om, men Takida är inga stora scenkonstnärer. De är lite stela och obekväma. Dessutom ser de ut att vara oberörda trots att de dragit dit väldigt mycket folk. Bortskämda eftersom det ser ut så här nästan kväll efter kväll? När det gäller scenografin så har man tänkt till. En vit backdrop (med siluetter av bandmedlemmarna) och vita plattformar som scenljus och trummor står på ger en atmosfärisk känsla. Dessvärre kändes killarna ibland så pass bleka att den vita bakgrunden riskerade att sluka upp dem. Publikmässigt är det här en extremt smart bokning. Det finns fortfarande massvis med människor som vill höra sitt favoritband Takida. Inget fel med det, njut. För min egen del tar jag hellre Takida i mind-re doser än så här, trots att gänget faktiskt lät bättre live än på skiva. På scen lyckas de dra ner på känslan av amerikansk radiorock med något enstaka snäpp. Då blir det uthärdligt.