Tacka vet jag en rejäl islossning

Det var sådana där blommor som fick komma med i Rapport, i slutet av sändningen. För att glädja befolkningen, förmodligen. För att skänka hopp om en efterlängtad årstid som tagit det första klivet in i vårt avlånga land. Vi tittade ut genom fönstret i Luleå, där låg snön ännu tung och tänkte inte göra något annat på länge. Ibland suckade vi. Över snön eller Rapport eller Skåne. Allt som oftast smög sig en känsla på av att något var fel. Vi bodde på fel ställe. Det var något fel på oss som bodde där. I lågstadiet skrev vi vårdikter. Jag tyckte om att skriva, jag borde ha skrivit om skaren som nästan inte höll, men jag skrev om blåsippor, antog att sådana skulle finnas med i vårdikter. Fast jag aldrig hade sett några, inte i verkligheten, mest bara sjungit om hur de stod i backarna utan strumpor och skor. Vintergäck. Snödroppar. Vitsippor. Det är som i den där dikten av Göran Palm, den om havet, om en utebliven upplevelse. ?Jag står framför havet./Där är det./Där är havet./Jag tittar på det./Havet./Jaha./Det är som på Louvren.? Jag ser dem, vårblommorna. Jag noterar. Jaha. Det är som på Rapport. På Valborgsmässoafton kommer ett mail från svägerskan. ?Älven har börjat spricka upp. Man ser en råk längs niporna och en annan finns nedanför Svartöstan.? Jag läser mailet flera gånger, varje gång är det något som händer inne i bröstet, det är som om något lossnar, något stort, något väldigt, något så kraftfullt att ingenting kan hindra dess framfart. Vi behöver berättelser. Jag tror att det är så. Att vi behöver berättelser för att få syn på oss, våra liv, våra platser. Vi blir verkliga av att bli berättade, vi finns när vi finns i berättelser. Det kan vara på Rapport. Det kan vara på tidningens familjesida. I fotoalbumen. I en barnvisa. I ett diktepos. När jag läser raderna om råkarna i Luleälven är det något som klingar i bakhuvudet, en rytm först, sedan bilder, framforsande vatten, tornande isflak. Berättelsen om våren är för mig berättelsen om hur snön och isen släpper sitt grepp. Och det slår mig att det knappast finns en storslagnare berättelse om just det än Antti Keksis kväde om den stora islossningen i Torne älv 1677. Han diktade muntligt, på Kalevalavers och på tornedalsfinska förstås. I mitten av 1700-talet gjordes en nedteckning och så 300 år senare översattes verket till svenska. Keksi skildrar islossningens framfart längs älven från fjällen till Torne trakter. ?(.)Floden flyttar Simus holme,/dräper också Juusos oxe/tar en lägda i Lovikka,/gör i Pajala ett ofog,/ger ett skär och tar en lägda,/stjälper skäret över ängen (.)När den kom till Kattilakoski,/dämdes älven upp av isen./Juntti skuttade till skogen/med sin boskap, sina redskap,/med allt pick och pack han hade./I ett träd han tar sin tillflykt,/lovar andaktsfullt att offra,/att ge kyrkan sköna skänker,/om blott Herren hjälper honom/att han hittar hemmet åter(.)? Vintergäck. Snödroppar. Vitsippor. Jag ser dem, jag noterar, jag meddelar svägerskan. Men inte vet jag om det är så märkvärdigt egentligen. Vad är väl några taniga blomster jämfört med en rejäl islossning?

Tacka vet jag en rejäl islossning

Vintergäck. Snödroppar. Vitsippor. Jag ser dem, jag noterar. Nu är det vår, tänker jag.