Tack, men nej tack!

Här vore det på sin plats med lite folkbildning. Några lektionstimmar om det som kallades post-hardcore, innan det blev synonymt med primalskri till nedstämda gitarrer i, tja, Cult of Lunas anda. Jag skulle prata om Steve Albini, No Wave Sonic Youth när de fortfarande var indie och glida över på post-rock, nämna Tortoise, Bastro,och Slint. Och säkert skulle jag komma in på Trompe Le Monde, Pixies sista skiva. Men det finns inte utrymme och faktiskt har jag ingen vidare lust. Ten Kens kommer från Toronto, deras låtar innehåller fler delar och detaljer än vad ett normalmänskligt förstånd klarar av. Emellanåt kan det vara trevligt att utsätta sig för det, men när en vanlig valstakt maskeras i polyrytmer för tionde gången tröttnar åtminstone jag. Ten Kens spelar allvarlig musik, men de tycker att det är lite för roligt att spela den. För skickligt, för meckigt. Dan Workman sjunger bra, han tar i för kung och fosterland och delar av låtarna är stundom fantastiskt fina. Sufgitarrerna på The Alternate Biker, första riffen och sången i Bearfight. Men som helhet är det för rörigt. Så tack, men nej tack.