Folk- och världsmusikbalunsen Pitefolk arrangerades i helgen för nionde året i rad. Det tackar vi för. Tack för att vi får komma till en plats där människans lekfulla väsen tas på största allvar och där de kulturpolitiska målen om mångfald, inkludering och återväxt på ett självklart sätt går från snack till verkstad.
Där den rejält folkmusikmarinerade familjen Burman-Berggren – mamma Siw Burman och döttrarna Sandra och Lovisa på fioler, pappa Olle Berggren vid pianot och sonen Johan på gitarr – förser oss med gamla och nya låtar från Västerbotten och Södra Lappland och kryddar med anekdoter om spelande mäns och kvinnors tillvaro.
Där den alltid lika remarkabla Ulrika Bodén, med dulcimer och källbäcksklar stämma och uppbackad av dundrande powertrion AER - Emma Ahlberg Ek på fiol, Daniel Ek på gitarr och Niklas Roswall på nyckelharpa, tar oss med på en oförglömlig färd till fäbodvallen, kvinnornas domän, full av kulningsrop, smått hallucinatoriska nattfrieriramsor, en tungvrickande getkavalkad och mycket annat. Där Framnäs Folklore Ensemble, de monsterösiga balkanska elvataktssnirkligheternas nordliga tillskyndare, på brukligt vis frammanar ett överflöd av sprittningar och gåshud och där festivalens mest långväga gäster, amerikanska alt-countrygruppen Mipso, tar oss med på en skönt dammande roadtrip genom ett ändlöst amerikanskt landskap och även hinner överraska med en avskalad roots-version av David Bowies ”Modern love”. En förträfflig avslutning på lördagskvällen, av en hyllad grupp som förtjänar vartenda superlativ!
Lördagskvällen i Black Box inleds med atmosfärskapande sextetten Vaimo, som på ett lika innerligt som storslaget vis samkör finska, tornedalska och samiska klanger med lika delar hymnisk rocktyngd, kärv humor och kargt vemod. Bahaven trin, bestående av Jani Ruuskanen och Mertsi Lindberg på gitarrer och sång och Jyrki Unhola på bas, fortsätter på det finska-ugriska spåret, med åtskilliga romska avstickare. Med lika magstödsbastanta som känsligt sköra stämmor och flyhänt Django Reinhardt-plinkande levererar trion kärlekssånger som låter som mördarballader och mollskönt filosofiska drapor om livets vägval, utanförskap och om vikten av att vattna minnets rosor. Som att en smällkall vinterkväll sitta i en timmerstuga och värma sig vid en knastrande björkvedsbrasa! När vi sedan slår upp stugans dörr har vi med hjälp av koraspelande paret Sousou och Maher Cissoko, med rötterna i Senegal och Sverige, förflyttat oss till sydligare breddgrader och finner oss snart inneslutna i ett skimrande flöde av strängklanger, resonanslådedunk och röster som cirklar som svalor och kolibrier. Magiskt!
Forna Framnäs-eleverna Maria Järventaus och Gabriel ”Gabbi” Dluzewski visar med sina virtuosa skisser för röst och mandolin att mindre kan vara mer, och när Frode Fjellheim, Marja Mortensson och Katarina Barruk litet senare sammanstrålar på scen uppbackade av en trio trakterande slagverk, bas, trumpet och tuba är vi nog så nära den lexikala definitionen på ett samemusikaliskt ”dream team” man kan komma.
Supergruppen levererar från första stund och de mäkiga ögonblicken är många - Frode Fjellheims klangutbrott med jojk, strupsång och vildsynt svirrande synthar, Maja Mortenssons stämma på ensam vandring genom en processad tubas snögnistrande landskap och inte minst Katarina Barruks högstämt dramatiska, besvärjande utspel, som vore hon en jojkens Diamanda Galas. Trots att jag efter denna musikbrakfest snudd på uppnått klanglig paltkoma har jag lyckats spara ett litet skrymsle i den musikaliska magsäcken för att kunna få plats med finalakten. Det talas ju gärna i folk- och världsmusiksammanhang om vikten av återväxt, och nämnda återväxt, rekryterad från bland annat Birka Folkhögskola i Östersund, vårt eget Framnäs och Kapellsbergs Folkhögskola i Härnösand, har under dagarna mellan konserterna i Black Box glänst i Acusticumfoajén. Och i år får också återväxten, i form av ambulerande världsmusikworkshopprojektet Ethno on the road, avsluta i Black Box. Sju talangfulla unga musiker som rasande skickligt väver samman slängpolskor, midnattsblå balkantongångar, belgiska marscher och afrikanska rytmer till en ytterst läcker helhet. En underbar final på årets Pitefolk, som nog klockar in som en av de bästa någonsin. Och det vill inte säga litet!