Att skriva om självmord, eller suicid som numera är den korrekta benämningen, är kontroversiellt. När Alfred Skogberg nu tar sig an ämnet i debatt- och reportageform så är boken faktiskt den första i sitt slag i Sverige. Det känns som ett viktigt steg framåt. Suicid är ett område som omges av okunskap, missuppfattningar och myter.
Den mediala tystnaden kring suicid handlar till stor del om rädsla för Werther-effekten, det vill säga rädsla för att uppmärksamheten ska göra att fler tar sina liv. Men precis som Skogberg hävdar är det viktiga hur man skriver, inte att man gör det. Tyvärr har en stor del av medieuppmärksamheten runt suicid präglats av sensationslystnad och detaljerade beskrivningar av specifika fall, inte sällan där kända människor varit inblandade. Det här har vid flera tillfällen förekommit i svensk kvällspress och går stick i stäv med WHO:s riktlinjer.
En annan spridd idé är att suicid inte skulle gå att förhindra. Även det här är en myt, det finns många förebyggande åtgärder som kan sättas in. När man läser Skogbergs bok slås man snart av tanken att det kanske är just medias tystad som gör att ämnet omges av så många myter och att problemet inte lyfts politiskt.
Trots att cirka 1.500 suicid genomförs i Sverige varje år anslås bara 3 miljoner till forskning på området. Det här kan jämföras med trafikforskningen som får 100-150 miljoner varje år trots att de som omkommer i trafiken är långt färre.
En viss utveckling kan dock skönjas. 2008 antog dåvarande folkhälsoministern Maria Larsson en nollvison för suicid och anslagen till forskning höjdes, med den blygsamma summan en halv miljon kronor. I sammanhanget är det värt att känna till att Skogberg 2004 gjorde ett uppmärksammat program om suicid tillsammans med fotografen Staffan Ahlström, vilket visades i TV4:s Kalla Fakta. Några veckor senare hade samtliga riskdagspartier lagt en nationell motion om att Sverige behövde ett program för att förebygga suicid.
Skogberg menar dock att flera av de metoder som används exempelvis i skolorna inte står på vetenskaplig grund. Själv förordar han Trust-metoden som använts i Miami och där suiciden minskat dramatiskt. Detta har uppnåtts bland annat genom att kuratorer utbildats för att arbeta med barns psykiska hälsa, depressioner och bristande impulskontroll. En av tankarna har varit att identifiera dem som löper störst risk och att sen ingripa snabbt. Trots framgångar har intresset från svenska makthavare varit ljumt. Skogberg går hårt åt Sven Bremberg på Statens folkhälsoinstitut som han menar på lösa grunder avfärdat Trust-programmet medan han antagit det mer tveksamma SET-programmet, vilket han själv varit delaktig i.
Problemet suicid handlar förstås inte bara om ungdomar utan finns hos hela befolkningen. Kärnproblemen är likartade oavsett vilken grupp det gäller. I flera EU-länder har nationella program antagits med ett batteri av insatser, från förbättrad rapportering i medierna till alkohol- och drogåtgärder.
Att Sverige agerar mer kraftfullt med åtgärder som fångar upp riskpersoner innan de kommer så långt att de börjar fundera på att ta sina liv framstår som akut. Antalet suicid i vårt land är fortfarande högt och andelen unga ökar.
Här finns mer information och hjälp att få:
Nationella hjälplinjen
tel. 020/22 00 60
www.suicidprev.com
SPES jourtelefon
tel. 08/34 58 73
www.SPES.nu