Det här är inte direkt den sortens science-fictionfilm som det kommer att bildas diskussionsklubbar i anslutning till. Och Justin Timberlakes insats här (han är ju sångare också) kan faktiskt inte ens nämnas på samma dag, som hans arbete i The Social Network.
Såja, där har vi då de tuffa förutsättningarna för In Time, som har regisserats på ett mycket säreget och huvudsakligen dystert glåmigt sätt av densamme Andrew Niccol, som lyckades skapligt med att regissera Gattaca och ännu bättre, med att medverka till manuset av The Truman Show.
Det kan möjligen vara så att ett science-fictionepos faktiskt var predisponerat i anslutning till In Time. Men den tanken gick ju rätt mycket västerut, om man uttrycker sig diplomatiskt.
Vi befinner oss i en framtid där alla är programmerade att leva enbart till 25, men där ett ständigt schackrande, lånande och ockrande med tiden också ständigt pågår.
Justin Timberlake är en ung man som har trubbel med tidskontrollörerna (den tid man har kvar är inopererad i ett urverk i armen) och som kidnappar dottern till en av de mäktiga tidsmogulerna (Amanda Seyfried; från TV-serien Big Love och Abba-filmen Mamma Mia!) och även, bland annat, hamnar på kollisionskurs med den diaboliske tidskontrollör som spelas av Cillian Murphy (som alltid tilldelas obehagliga roller; vilket kan bero på hans speciella ögon).
Man tycker att någon borde bemödat sig om att något strängare och i förväg nagelfara manuset till In Time.
I koncentrat handlar ju filmen om tidens obevekliga betydelse och bland annat med det i minnet, så kan man när man lämnar biografen endast konstatera att man ohjälpligt har blivit av med två timmar.
Som aldrig kommer tillbaka.