Glas är ett förföriskt material. Hårt men skört, fast men flytande. Färger som bryter ljuset, som skimrar som färgrika fiskar i havet - eller på långsamt avsmakade klubbor, just innan de spricker till skärvor i munnen.
Det är Agneta Anderssons Pyr, elva verk i glas och metall för placering på vägg, som får mig att tänka på klubbor. Det är de kraftiga färgerna, godisfärger rent av, som öppnar associationen men också formen. Mjuka men oregelbundna i rörelse både på väg uppåt och nedåt.
De flesta Pyr är transparenta med små blåsor i glaset, men det finns också några där färgen är tjock och ogenomskinlig och blåsorna mer som knottror. Varje objekt är nog ungefär 50 centimeter högt.
Men förutom att vara dekorativt är Pyr något mer. Varje glasform avslutas med en vass, svart spets. Hotfullt mot det mjuka och med elva sådana enheter tillsammans blir verket som helhet mer än varje del. En erfarenhet av att skönheten bär en vass udd, att det mjuka ensamt inte är sant?
När det gäller konstglas kan att pröva materialet, kombinera tekniker och utmana kända bruksföremål i sig vara nog för att kalla verken konst. Och Agneta Anderssons Pyr, mer än de fat som också visas, verkar i ett sådant sammanhang av att utforska och utmana.
Upplevelsen förstärks av att de har sällskap av tre stora, vita textila verk av Victoria Andersson. Det ser ut som målningar men verken består av vit linneduk som lagts ovanpå ett annat mönstrat tyg. Det vita tyget är broderat med svarta stygn, långa och smala eller små, som knott ungefär. Motiven ser ut att vara berg, öar eller smutsiga snödrivor som flyter, återigen dyker det ordet upp i tanken, i en vit rymd.
Även de här verken är vackra på ett omedelbart sätt. De mönstrade tygerna skapar dock en osäkerhet både kring materialen och motiven. Vad fasen är det egentligen jag ser?
Således blir den utställning, som de två konstnärerna tillika systrarna ställt samman, en behaglig upplevelse av osäkerhet och det vackra i besvärande kombinationer mellan material.
Av de fat i glas som ingår i visningen är det dock bara det svarta, en vinterhimmel med stjärnor som ramlat ner, som tycks tillhöra helheten.