Syster möter Luleås Kvinnogrupp

Kultur och Nöje2006-05-16 06:00
En kväll på Kulturakuten i Luleå. Ett 20-tal kvinnor går uppför de ruffiga trapporna och slår sig ner i en stor cirkel. Betraktar varandra med nyfiken värme över generationerna. Den unga kulturföreningen Syster möter Kvinnogruppen i Luleå. Här finns också de som för sin kvinnokamp på andra sätt. Och de som aldrig tyckt att den behövts.
Kvinnogruppen i Luleå har 30 år på nacken och minns gärna handlingskraften och glädjen. 1970-talet var en politisk tid, det var lätt att starta grupper, det fanns mycket att kämpa för - ekonomisk självständighet, dagisplatser, kvinnojourer, sex timmars arbetsdag

Plakat och bulletiner
Man ordnade opinionsmöten, gick i demonstrationståg, skrev plakat och bulletiner. Och man diskuterade och försökte förstå sina egna handlingar och reaktioner i ett större sammanhang. Varför är det bara jag som diskar? Varför är jag så tyst på alla möten? Hur fostrar jag min son? Och min dotter? Det kallades medvetandehöjningen - nyttigt, roligt och inte så skumt som det låter, berättar de som var med.
I dag sysslar vi nog inte så mycket med aktioner - mer med definitioner, säger någon i Systergruppen, där man förenas i sin skrivarlust, sin läsecirkel och i arbetet med tidskriften Syster.

Snävare ramar
Världen har blivit större, men ramarna snävare. Så mycket tid går åt bara till att försöka hitta tider att träffas. Och till att diskutera vad feminism är. Skall man kalla sig feminist överhuvudtaget eller är ordet så laddat att det mest skrämmer och provocerar? Var det av ondo att så många politiker vid förra valet tävlade om att vara mest feministisk?
Jag vill inte alls kalla mig feminist, för då säger jag också att jag är ett offer, menar någon. Hon möts av protester - precis tvärtom är det ju.
Mammorna finns med när man berättar för varandra. Mammor som blev förebilder. Mammor som vågade ta plats. Suveräna mammor som klarade ungar och hem och jobb och hade sin livslånga stöttande kvinnogrupp i syjuntan där allt kunde ventileras. Men också mammor som avskräckande exempel på martyrskap och självutplåning. Som mamma ville man inte bli.

Självklar handling
För en del var det en självklar politisk handling att gå med i en kvinnogrupp.
För andra var det ett sätt att få nya vänner och kvinnliga förebilder. Man var vilsen i livet och vilsen på mansdominerade arbetsplatser. Någon upplevde starkt att kvinnorna inte ägde Orden vare sig i politiken eller i kulturen. Här fick man träna sig. Någon blev hunsad kaffekokerska i ett parti och valde kvinnogruppen istället. För andra var den aldrig ett alternativ - det vore att svika sin proletära bakgrund.
Är det för att jag skall kunna lämna bort mina barn att skötas av andra kvinnor som kampen har förts? funderar en mamma med två barn hemma och ett i magen.
Ska man inte akta sig för att skapa ett vi och ett de? Vi kvinnor - de männen ?

Nya nätverk
Frågorna följer med ut i vårnatten. Och trådar i nya nätverk tvinnas - att mötas igen och kanske berätta om sina kvinnliga förebilder i konsten och litteraturen. Eller resonera utifrån tidskriften Syster där det första numret handlar om moderskap och det andra som just lämnat tryckpressarna om rum. Det temat föddes ur ett samtal om att gå ensam hem i natten. Om vilka som får ta plats i det offentliga rummet. Om behovet av att kunna stänga dörren till ett eget rum. Där skriver Anja Persson: "Om man tog av sig huden/ skulle man då kunna sy sig en påse/ stor nog att krypa in i?"
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!