Syriana

Syriana Royal/Astoria Regi: Stephen Gaghan Manus: Robert Baer, Stephen Gaghan - efter den förstnämndes bok ?See No Evil: The Story of A Ground Soldier In the CIA:s War On Terrorism? Foto: Robert Elswit Musik: Alexandre Desplat Skådespelare: George Clooney, Matt Damon, Jeffrey Wright, Chris Cooper, Christopher Plummer, William Hurt, Robert Foxworth, Kayvan Novak, Amr Wadked, Amanda Peet, Peter Gerety, Jamey Sheridan, Alexander Siddig, Tim Blake Nelson, med flera Syriana markerar mycket tydlig en återgång till den sortens politiskt orienterade filmer som förekom inom den amerikanska filmindustrin, främst i mitten av 1970-talet och inte fullt ett decennium framåt. Det är en film som vill tala allvar med sin publik. Som har en hel del av allvarsamma saker att säga om viktiga ämnen. Och som man bör ägna sitt totala intresse medan man tittar på den. Det är den värd och om man brister i koncentrationen så är det förresten bara sig själv man har att skylla på: det här är så pass flerdimensionellt och komplext att om man tappar bort sig så gör man det för gott. Då är det bara att börja om från början igen. Men klarar man av det här och ser Syriana från start till mål utan problem, då sker belöningen i det att man då känner sig som en riktigt intelligent biobesökare. Det handlar om USA:s strävan att behålla sin maktposition gentemot den oljeproducerande världen. Med alla (ALLA) till buds stående medel. Enklare än så går det inte att beskriva det handlingsskeende, som dock faller sönder i ett antal olika handlingstrådar. Alltså presenterar oss Stephen Gaghan (som skrev det Oscar-belönade manuskriptet till Steven Soderberghs knarklangningsdrama Traffic för några år sedan) för självmordsbombare och CIA-agenter i Mellanöstern, representanter (genomgående korrupta och inte fullt så korrupta) för amerikanska oljebolag i samma region av världen samt politiker som subtilt struntar i allt vad antitrust-lagar heter och skriver sina egna agendor; likgiltiga för vad lagen anger som acceptabelt. Allt detta beskrivs på ett nogsamt och vederhäftigt sätt i Syriana. Dessvärre saknas dock en mycket viktig komponent i filmen och det är avsaknaden av den som gör att den totala genomslagskraften saknas. Och det är ett märkbart bultande hjärta. En emotionell empati och en eller flera personer för publiken att fokusera sin medkänsla med och mot. George Clooneys skäggige och lätt överviktige CIA-agent räcker inte riktigt. Trots att han torteras och råkar ännu mera illa ut så lär vi aldrig riktigt känna honom. Inte Matt Damons överidealistiske oljebolagsanalytiker heller. Han är helt enkelt för ytlig. Därefter återstår det inte så väldigt många andra. Mest bara egoister och strebrar i varierande stadier av maktfullkomligt korrupt förruttnelse. Själva titeln Syriana anspelar på en ur en så kallad ?tankesmedja? sprungen hypotes, kring en total omdirigering av hela Mellanöstern. Men filmen utspelar sig på ett stort antal platser världen över och överallt finns det obehagligt klibbiga personer som har alldeles för mycket kring oljetilldelningen att göra med. Chris Coopers beräknande företagsledare, Christopher Plummmers högt uppsatte bankman, med många flera. Syriana är, till sist, en film att känna respekt för. Och jag tycker att det är bra och fullvuxet att Hollywood äntligen vågar satsa på en film med ett politiskt brännbart ämne också (tacka George Clooney för det som har satsat en hel del av sin prestige både i den här filmen och i Good Night, and Good Luck, som äntligen kommer till Luleå mot slutet av sommaren) samt även gör det på ett om än vagt, men dock vänsterorienterat, sätt. Den ställer Stora och Viktiga frågor, utan att för den skull bli pretentiöst floskulös. Också det beundransvärt och bra. Men den hade varit ännu bättre och känts ännu mera väsentlig om den också hade varit försedd med en större grad av humanism och med ett av tillbörlig patos bultande hjärta. Då hade publiken haft det lättare att engagera sig med filmen. Och det är jag säker på att den hade tjänat åtskilligt på.

Syriana

Syriana är en film som vill tala allvar med sin publik, skriver Norrbottens-Kurirens Rolf Nilsén och ger filmen tre kurirhästar.