Förra årets synthsensation var, i min bok, Austra. Tror nog det är Grimes det här året. Kanhända är det orättvist att jämföra, men båda artisterna kommer från Kanada (Austra från Toronto, Grimes från Montreal, via Vancouver) och ger ut sina skivor på stora och kreddiga indiebolag i Europa.
Grimes består av en enda person, Claire Boucher, och det här är hennes fjärde skiva på två år, de tidigare lite tyngre, lite mer witchhouse, än denna som är en å ena sidan lättsam popskiva, på det sättet att man kommer på sig med att inte sakna tidiga Madonna längre. Det är något i det ljusa, barnsliga tonfallet kombinerat med en avsevärd mängd skinn på näsan som gör att det är rätt så tufft, utan att kännas bredbent och sökt modernistiskt, som exempelvis Robyn.
Å andra sidan är skivan drömsk och undflyende, och det är väl framförallt av den anledningen 4AD fattat tycke. Claire Bouchers känner sig hemma i Elizabeth Frazers melodispråk, helt klart. Men med en egen stark personlighet, ungefär som Julee Cruise.
Om Austras skiva var rock så är den här pop, dock lika futuristisk. Och då menar jag inte det ordagrant som i "Italiensk futurism" eller "Rysk futurism", som att skivan skulle representera någon av dessa konstinriktningar.
Jag menar helt enkelt synthpop när den är/var som bäst. När "futuristisk" var komplimangernas komplimang, det nya svarta, biets knän, det senaste och modernaste man kunde tänka sig.
Och medan Ni, kära läsare, begrunnar detta faktum att jag sitter här och är nostalgisk över framtiden, kan ni lyssna på den här skivan. Ni lär göra det igen.