Sympatiskt på flera sätt

Det är faktiskt en glädje att åter möta Jörn Donner. Han har hållit sig undan Sverige en längre tid, eller snarare hållits undan, eftersom han enligt sin förläggare "saknade nyhetsvärde". Nu har han skrivit en liten fin bok om sig själv, om Bergman och sitt liv tillsammans med den store och det blir sympatiskt på flera sätt; en erkännsam bok, men inte så devot som tonen om Bergman nu tycks vilja bli. Donner porträtterar en konstnär, som ibland är vänfast, men ibland också långsint och någon gång ett praktarsel. Det blir inte mycket skvaller, men när det blir det, är det kul och informativt. Länge var Bergman ifrågasatt. Han kunde inte skriva, sa man på 1960-talet, en duktig filmarbetare, men någon borde hjälpa honom med manusen. Efter Fanny och Alexander - Donner såg till att just den kunde göras - tystnade kritiken. Men Donner håller hellre fram trilogin om de övergivna, särskilt Nattvardsgästerna, och den svenska taffligheten, instängdheten som blir inskränkt. Berättelsen om Bergman är därför också, och kanske framför allt, en bok om Sverige och den andra halvan av 1900-talet; så blir den särskilt intressant. Just Donner, en nära vän som levt och arbetat i Sverige, som känner oss väl, som talar samma språk, men som tillhör en annan kultur med andra historiska och svårare erfarenheter, kan se oss från sidan. Det svenska folkhemmet bildar en fond till porträttet av Bergman, det lilla språkområdet, freden, det starka samhället och självgodheten. Och där finns någonstans också den perversa skatterazzian på Dramatens scen, övergreppet som skickade Bergman på landsflykt, ett sår som aldrig läkte.