Sympatiskt men oslipat

Hans Olov Ohlson har skrivit romanen om en man som tröttnar på sitt liv i den krisdrabbade papperstidningens tjänst och istället, inte helt olikt en nybyggare på jungfrulig mark, går ut i världen för att gräva fram sitt eget öde.

Affärsidén är originell, åtminstone när det gäller den ursprungliga ackumulationen. Huvudpersonen sätter in en annons där han erbjuder sina tjänster som boksorterare åt alla och envar, mot betalning i fem procent av bokbeståndet. Dessa procent blir grundplåten till ett antikvariat, och de mänskliga ödena runt boksamlingarna blir grundplåt till själva romanen. Och naturligtvis är en av bokägarna en kvinna som ska lysa upp denne 43-åringens lite ensamma och erotiskt underförsörjda vardag. De andra har högst skiftande attityder till bokens magi och ägande: förstrött, ängsligt, oförstående. En konstnär, en änka, antikvariatsarvingar och vanliga pensionärsflyttar, överallt böcker som samlever med människor. Jag tycker om tonen i Messerschmittsakademien och naturligtvis dess kärlek till böcker. Den har ett omsorgsfullt och ärligt berättande och belyser frågan om kulturens värde genom att visa på dess egenvärde. Böckerna är en essens av livet som många inte kan vara förutan. För huvudpersonen är de också ständiga följeslagare i form av citat, allrahelst från nobelpristagare. Här och var i text och dialog flikas citaten in, och det finns ju ett antal pristagare att välja från. Men helt invändningsfri är denna bildningsroman inte. Prosan hade behövt en rejäl avslipning och en lika rejäl förkortning av en kärleksfull och noggrann redaktör. Tonen är vackert vemodig, men träffsäkerheten och koncentrationen brister ofta nog. De nämnda citaten är insatta med ganska grova fogar, och inte alltid vältajmade, om än mycket regelbundna. Kanske borde de i stället ha stått som tankeord i varje kapitelstart? Erotiken må vara en lust i livet, men är inte alltid en lust att läsa, den mår ofta bättre i avvägd tystnad än i välmenande ord. Och bokens scener och repliker ur en svensk samtidighet, dess debatter och strömningar, är kanske mer ordräta än levande. Kort sagt, Messerschmittsakademien är ett romanprov som är motiveras av sin sympatiska hållning, mer än av sin hantverksskicklighet. Det är lätt att fatta tycke för denna otidsenliga kärlek till böckerna, i en tid när kärleken till marknaden är allenarådande. Och den oförargliga onyttigheten i den akademi som skapas är också den tilltalande. Man måste framhärda i sitt läsande och sitt tänkande. Det gör att man ändå med glädje läser Messerschmittsakademien till dess slut. Hela tiden nyfiken på det mänskliga umgängen med läsefrukternas sötma, citatens klang och de många titlarnas poesi.

Sympatiskt men oslipat

Messerschmittsakademien är en vänligt berättad bok om kärleken till böcker, och kanske i viss mån kärleken till kvinnor.