Sympatisk tillställning

Året efter 250-årsjubileet av Wolfgang Amadeus Mozarts födelse tar sig Norrbottensteatern an Peter Schaffers pjäs Amadeus, som Milos Forman byggde sin film med samma namn på.
En uppsättning som känns löftesrik inte minst musikaliskt med tanke på att skådespelaren Martin Sundbom i rollen som Amadeus själv vet att hantera en flygel.
Med anledning av uppsättningen samarbetade Norrbottensteatern i helgen med Luleå kammarmusikförening om två konserter med pianisten Staffan Sandström - verksam som solist, kammarmusiker och lärare.
Just nu forskar han som doktorand kring "Musiken som det internationella språket" vid Stony Brook State University i New York och är dessutom knuten till Mälardalens högskola med säte i Västerås och Eskilstuna.
Hans framföranden i Luleå är kombinerade föreläsningar och konserter och handlar om wienklassicismens mästare Mozart, Haydn och Beethoven. Den första ägde rum på Norrbottensteatern och handlade om Mozart medan de båda andra mästarna tog plats på Kulturens hus dagen efter.
Efter en inledning av Norrbottensteaterns Amadeusensemble tog Staffan Sandström plats på scen tillsammans med ett blädderblock. Entusiasm och energi är en ovärderlig tillgång för en föreläsare och Sandström besitter båda.
Hans idé är att berätta om Mozart och hans tid, att ge publiken ingångar till musiken genom att ge en historisk tillbakablick, både vad gäller personen Wolfgang och idéhistorien.
Ämnet är rikt, infallsvinklarna många.
Mozart är mytomspunnen som få, utnyttjad intill kliché, något som gäller både hans musik och honom själv som varumärke tryckt på chokladaskar.
Hans musik hörs som mobilsignaler, förvandlade till glada truddelutter och kännare kan ha oturen att bli slagna till marken när de plötsligt får höra exempelvis hans smärtsamt vackra klarinettkonsert som pausmusik i en omöjlig telefonväxel. Klarinettkonserten, enligt Mozart själv ett livsverk skapat mellan den sista operan Trollflöjten och Dödsmässan, den som beställdes av en anonym person och som skulle komma att bli hans allra sista verk, inte ens fullbordad innan döden sprang ifatt honom.
Klarinettkonserten kan alltså inte lugna nerver, åtminstone inte på den som vet att verket tillkom i det korta intervallet mellan liv och död.
Staffan Sandström lägger ribban på en nivå värdig en folkbildare som har tilltro till att publiken går vidare om de är intresserade. Spelar två verk för att visa på spännvidden i skapandet: Sonat i F-dur och Fantasie i d-moll. Tolkar personligt och drivet utan överdrifter.
Han hade gärna fått spela mer, balanserat pratet bättre mot musiken.
Inte fullgånget, fullfjädrat. Men sympatiskt som tanke och idé.