När Luleåproggens flaggskepp Rekyl bjuder in till återföreningsfest kan jag inte annat än imponeras. Visst hjälper det till att Lilla salen är svettigt knökfull av en publik som glatt stämmer in i allsång och knyter nävarna när stämningen så kräver. Eller att den redan på förhand höga nostalgifaktorn ökas ytterligare några snäpp av bildspelet från Konsthallens proggutställning.
I slutändan är det ändå en arbetsseger.
Musikaliskt rör vi oss i en välutforskad terräng där kantiga rockdängor varvas med långsamt gungande ballader; musik som kunnat bli småtråkigt förutsägbar om det inte vore för den musikaliska råstyrka och avväpnande självdistans som de åtta herrarna på scen besitter.
En bergfast rytmsektion backar upp tre gitarrister inklusive sångaren Dan Bergman medan Björn Råberg briljerar med svallande hammondorgel och Rolf Hedberg växlar mellan saxofonbröl och lyrisk proggflöjt. Lägg därtill den oförliknelige Björn Sjöö - som graciöst skuttar mellan sångmicken, pianot och dragspelet och i förbifarten levererar godmodiga pikar adresserade till väl valda
delar av publiken - samt ett knippe texter som fortfarande förmår engagera och flaggskeppet har styrt kvällen i hamn. Inför återföre-ningskonserter frestas man lätt inta en överseende "kul att de gamla rävarna håller på"-attityd även till mer mediokra framträdanden. Därför är det uppfriskande när vissa rävar inte bara "håller på" utan faktiskt förmår göra intryck även på oss som varken var där när det begav sig eller tillhör den närmaste vänkretsen.
Jag bugar mig.