Sveriges historia och myter från 14.000 år

Epoken med nationella jätteverk över det samlade vetandet tycks aldrig ta slut. Nu är det alltså dags för historieskrivningens svenska epos, allt under Dick Harrisons redaktörsskap. Det är över 40 år sedan sist, då var det Bonniers som med 15 band historia i gråblaskigt tryck försökte förtjusa läsarna. Nu väntar åtta band, bastanta om midjan och lite tyngre även i anslaget. För säkerhets skull blir det tv-serie också, och utställning på Historiska museet. Mediestrategerna har väl sagt sitt. Jag erkänner genast att första bandet är väldigt tilltalande. Och då menar jag inte sådant som pedagogik, grafisk form eller vackert färgtryck. Nej, det är Stig Welinders verkliga djupanalys av de 14.000 första åren som är behållningen. Äntligen plats för en nytolkande historieskrivning om perioder talat i tungor om trattbägare och kamkeramiker, eller olika sorters stammar som ömsom krigat ömsom brukat jorden i ett halvmytiskt förflutet vilket ofta nog kallats svenskt. Welinder visar hur fel frågor till forntiden leder till ovetenskap. Det handlar inte om nationens vagga eller den ursprungligaste av ursprungsbefolkningar. Här blir det särskilt intressant för norrländska läsare, men den som väntar sig stöd för att vara mest ursprunglig blir besviken. De mångtusenåriga fornfynden från norra Norrlands inland är inte svenska, samiska eller kvänska. Dessa kategorier existerade helt enkelt inte, stenålderns människor spelade inte nationella landskamper, inte ens distriktsmästerskap. Och de boplatser man gräver fram pratar inte, varken svenska, samiska eller meänkieli. Dåtidens vandrande människor rörde sig över stora områden, bytte plats med varandra, existerade sida vid sida, kanske stred de ibland, kanske handlade de i stället. Men de bevisar ingenting för oss i dag. Detta är avgörande, 1800-talets halvt religiösa tro på nationens betydelse är bara en kort glimt i världshistorien, och borde snarast avslutas. Desto underligare när man i det andra bandet finner en karta över nationens tillblivelse där i norra Norrland plötsligt ligger något som kallas Kvänland. Där faller Harrison i fällan att fylla i en besvärande oklarhet i fornhistorien med den nationella konstruktionen kväner. Så har man skapat en ny mytbildning kring medeltiden, det stora Kvänland, först småningom lagt under Svea rike. Men Kvänland är i huvudsak en nutida uppfinning. Att bruka termen Kvänland för tankarna till organiserad bygd, till välde och något slags maktordning. Någonting sådant låter sig inte bevisas. Termen Kvänland finns som en benämning av utomstående betraktare om ett glest befolkat område, vars struktur vi inte alls känner till. Kvänerna nämns främst i några forntidskällor (det gör många olika folk), men bildade inget känt rike. Möjligen var de finsk-ugriska, möjligen var de birkarlarnas förfäder, möjligen var de jordbrukande, jagande, handlande. Vi skymtar något, men vi ser mest intet. Kvänerna ingår i en forntid som inte ska ges en nationell etikett eftersom vi inte vet vad vi pratar om. Det är en olycka att Harrison gör det. I en källa från 1700-talet sätts likhetstecken mellan sjösamer och kväner, så oklar är frågan om kvänernas etnicitet. Sveriges historia blir knappast det populära historieverket i vår tid. Utvikningarna och diskussionerna är alltför många, visserligen intressanta, men inte alltid lättlästa. Överlag är de senaste forskningsrönen för handen, Harrison är ju vår främste berättande historiker, och hans förr så yviga språk har faktiskt tuktats en aning.

Sveriges historia och myter från 14.000 år - plats för nytolkning