Det är många som längtat efter För evigt. Man hoppas på en ny guldålder för svensk hip hop, som det var när Petter var på topp och Feven vann Grammis. Men, eh, varför då? Jag menar, det har ju inte hänt just någonting, och det var inte ens särskilt roligt på den tiden. Fortfarande är det två saker som hela tiden ska vara i fokus: verkligheten och refrängerna. Oavsett om det är Anita Lindblom eller Latin Kings som återanvänds så ska det placeras in i en dansvänlig radiomall och, ja, det är tråkigt helt enkelt.
Ison och Fille är grymma rappare; snabba och formuleringsskickliga. Varför man prompt ska försöka göra hits och berätta om hur det är eller var i förorten hela tiden begriper jag faktiskt inte.
Hitta på i stället! Någon enda gång i alla fall. Och jag vill verkligen understryka att jag inte kritiserar eller underkänner Ison Glasgows och Filipe Wagners erfarenheter eller rätt att uttrycka sig. Jag önskar däremot lite uppfinningsrikedom. Hip hop är för märkvärdigt för att bara reduceras till allsång och dans hela tiden.
Och antagligen spelar det in att jag precis upptäckt Odd Future, ett hip hop-kollektiv från Los Angeles som leds av Tyler the kreator, vars senaste soloskiva Goblin fått Sverigedistribution.
Inte sedan Dr Octagon eller Company Flow har jag hört något lika nytt och roligt. Låtar och texter som är filmiska snarare än dansanta och äkta, med rötterna i electro snarare än R’n’B. Och som är helt uppåt väggarna crazy. Det är så oändligt mycket bättre än svensk hip hop. Än så gott som all annan hip hop överhuvudtaget. För jag tycker inte att man behöver dansa till allt. Eller känna igen sig. Och det är precis där skon klämmer för mig. Sluta fresta med refränger. Jag vill inte vara delaktig. Svensk hip hop vill det; att jag ska sjunga med. Men jag rullar inte min skit så.