Säg Granta och litteraturnörden blir blank om ögonen, den engelska litteraturtidskriften som ett gäng studenter grundade 1889 har världsrykte som få andra kan nå upp till. Kanske av en mycket enkel anledning, man har alltid publicerat de verkligt begåvade bidragen, de riktigt stora författarna och skribenterna.
Det finns något av cirkelresonemang över förklaringen, jag vet, det blir bra när det är bra. Men just nu, när den svenska versionen av Granta (Bonniers förlag) ser världens ljus, accepterar man den cirkeln. Det givna urvalet är kvalificerat, starkt, oerhört välskrivet. Bidrag av ett femtontal internationella och svenska namn, världskändisen Murakami, debutanten Åsa Foster, reseskildraren Robert Macfarlane, historikern Karin Johannisson. Det blir bra när det är bra.
Jag tänker under lustläsningen, varför är det inte alltid så här när litteraturtidskrifterna ska beskrivas? En orsak är förstås att litteraturvetarna inte släppts in. Det här är "rena" texter, inte kommenterande, teoretiserande, akademiskt rättfärdigande texter. Utan berättelser som står av egen kraft eftersom de vill ha någonting sagt.
Inte heller är det experimentella ord, som får sin legitimitet av att vara oprövade, missnöjda med det rådande språktillståndet, anspråksfulla på det verkligt tråkiga sättet. I Granta sjuder orden av lust och kraft. Att läsa den vibrerande prosan hos Junot Diaz och novellen Miss Lora är att bli betagen, fångad, bortkollrad. Bort språkmaterialistiskt tvivel, bort kraschad syntax och misstro till berättelsens ensamrätt. Man blir levande igen.
Eller Peter Fröberg Idlings historiska letande efter en försvunnen kvinna ur Kambodjas blodiga samtidshistoria, Sång till Somaly. En gäckande figur av oåtkomlighet bland koloniala skuggor i Pol Pots absoluta närhet, bland skönhetsdrottningar och den absoluta makten. Nej, han finner inte det han letar, men nästan allting annat och hur intressant han letar!
På inget område är elitismen lika lätt att fördra som på litteraturens, jo kanske musikens förresten. Varje falsk ton, varje trist tema, omtagning, arrangemang och variation hörs tydligt hos de usla. Och motsatsen likaså, den rediga tanken, det höga uttrycket. Robert Macfarlanes oerhört täta, bildade och eleganta avsnitt om vandringsleden Broombay utanför Essex kustlinje. Som ni kanske minns eftersom ett tjugotal kinesiska musselplockare blev dränkta av tidvattnet där. Det var 2004 och denna väg över den packade sanden i havet märktes en gång ut med kvastar och fick sitt namn och skördar då och då människors liv eftersom den existerar på marginalen av dimmor, tidvatten, hårda vindar. Lysande text.
Det är bra, riktigt bra, det första numret av Granta. Läsning i hög stil, riktig litteratur. Måtte det bestå länge.