Svensk premiär för rosad tysk komedi
Misteln i kristallkronan signalerar jul, men frågan är om det inte redan hunnit bli nyårsafton? Eller kanske till och med pingst - sånt är svårt att veta i den tyske dramatikern David Gieselmanns komedi Duvorna som om några veckor får svensk premiär på Teaterhögskolan i Luleå.
FÖRBEREDELSER. Gerlinde Bertrand, spelad av Saskia Husberg, kliver i sina gyllene skor. Linda Kunze och Klara Bendz tränar rösten.
Foto: Victor Lundberg
David Gieselmann tillhör samma generation, född i början av 1970-talet, och i Sverige har hans stora internationella succé Herr Kolpert spelats i Borås för några år sedan. - Vi läste många pjäser, men föll för den här eftersom den är så rolig. Vi har jobbat ganska lite med ren komedi, vilket är en utmaning. Det är spännande och svårt, säger Linda Kunze, som spelar pjäsens Holger iförd kostym och slips som hon just lärt sig knyta. Även för regissören Sara Giese är det första gången med renodlad komedi - även om hon vid närmare eftertanke säger att hon tror att det mesta hon gör egentligen är komedi. - Men jag har aldrig pratat om det. Det gör vi inte heller här, även om vi jobbar med en pjäs som emellanåt är rena förväxlingskomedin. Som är tramsig och rolig, men som har en stark samhällskritik i botten. En riktig ensemblepjäs, ett verkligt grupparbete, som kräver språklig exakthet, musikalitet, snabbhet och komisk tajming. För mig var valet av pjäs ganska enkelt, för här har jag en lekfull samspelad ensemble som har förutsättningar att klara av en sådan utmaning, säger Sara Giese. Norén på Dramaten
Själv utexaminerades hon från Dramatiska Institutets regilinje 2004 och har sedan dess haft en uppmärksammad karriär på teatrar runt omkring i landet. I Norrbotten kunde vi se hennes uppsättning av Jonas Hassen Khemiris Fem gånger Gud på turné med Riksteatern och hon var den första regissören som grep sig an Marie Svelands roman Bitterfittan för teaterscenen i Uppsala. Teater har hon hållit på med i hela sitt liv, men det tog tid innan Sara Giese, som tidigare hette Stenström, visste vad hon ville göra av sitt intresse. - Jag jobbade som scentekniker, satt i biljettkassan, arbetade som rekvisitör, regiassistent, produktionsassistent, utbildade mig till dramapedagog - jag har gjort det mesta. Backstage på Stockholms stadsteater var min plantskola, där hoppade jag runt och gjorde allt. För mig var det inte alls självklart att jag skulle bli regissör, det var något som växte fram med tiden, säger Sara Giese, som innan hon reste upp till Luleå satte upp Lars Noréns Om kärlek på Dramaten. Föreställningen har rosats av kritikerna, Leif Zern skrev bland annat att den regisserats med "absolut gehör" och det har hittills varit svårt att få tag på biljetter. Meningen var egentligen att Norén skulle ha regisserat själv, men när han inte kunde gick frågan till Sara Giese. - Norén är visserligen min ungdoms idol, men för mig var det större att bli tillfrågad om att regissera Bitterfittan eller att få göra Monsterkabinettet på Unga klara, säger Sara Giese, som ser likheter mellan Lars Noréns dramatik och Gieselmanns komedi. - Noréns dramatik bygger inte på vilja och konflikt, som annars ofta är så vanligt inom teatern. När människor säger något i hans pjäser vet de inte vad de vill eller varför de uttrycker sig som de gör, det är nästan som om han sitter och dokumenterar samtal i den stund de äger rum. Så är det också i Duvorna, där måste man också hålla sig nära texten, allt finns där. Så fort man slarvar med ett skiljetecken går man miste om något. Även Gieselmann uppehåller sig kring familjen, där chefen i familjeföretaget eller möjligen pappan, i början av tillställningen konstaterar att han vill bort därifrån. Runt omkring honom kretsar familjemedlemmar och anställda som också längtar bort eller kämpar med de fasta roller som livet placerat dem i. Dessutom har ett par av rollerna gått till personer av annat kön än vad som föreskrivs i manus. - Det är ett val vi gjort. Dels förtydligar vi pjäsens tematik genom att förhöja karaktärerna med hjälp av ett könsbyte. Men sedan var det också så att de kvinnliga rollerna genomgående var mindre och det är inte okej, säger Sara Giese. Kortare utbildning
Årets avgångsklass på Teaterhögskolan är den första som studerat under det nya internationella utbildningssystemet som innebär en grundutbildning på tre år i stället för fyra, men med möjlighet för ytterligare studieår för en så kallad masterexamen. - Det oroade mig från början.Men många har ju en ganska lång utbildning före scenskolan, så tre år känns perfekt, säger Linda Kunze och får medhåll. - Jag skulle gärna ha satsat ytterligare ett år, säger Kjartan Hansen, som dagen till ära lockat sitt hår för rollen som den danska kassaskåpsteknikern Mette Madsen. - Å andra sidan kan jag nu söka mig vidare senare och då kan jag göra det över hela Europa. Tjat om arbetslöshet
Själv kommer han från Färöarna, där Duvorna kommer att spelas i juni, efter ett stopp i Stockholm i maj. Att de kommer att möta en hård arbetsmarknad är de alla införstådda med och frågan om framtiden är något de diskuterat så ofta att den skapar irritation. - Det är ett jävla tjat om arbetslöshet, ibland tycker jag att vi fört mer diskussioner om det än om konstnärliga saker under utbildningen. Till slut skapar det nästan en kultur. Sanningen är väl att vi går här eftersom vi tycker teater är roligt, säger Gustav Ekman Mellbin, som spelar rollen som psykiatrikern Erik Asendorf. Sara Giese konstaterar att mycket har hänt under de senaste åren inom svensk teater. - Det är visserligen en tuff bransch, folk får jobba väldigt hårt. Men just nu tycker jag att det kokar inom svensk teater, det händer mycket intressant. Dessutom har vi under senare år fått många kvinnliga teaterchefer och det har haft betydelse, inte minst för valet av pjäser. Men det är hela tiden en balansgång mellan vad teatern vill och vad publiken klarar av. Ibland är teaterpubliken oerhört konservativ och då kanske man ska satsa på att hitta ny publik i stället för att kompromissa.
Så jobbar vi med nyheter