Svensk klassiker delvis på meänkieli
Slåtterfolket rör sig rytmiskt, de dansar slåttern till tonerna av Anders Aasas pianospel. I själva verket befinner vi oss på "Sveriges vackraste spelplats", som Tornedalsteaterns chef Ulf Fembro konsekvent välkomnar sina besökare med. På en rund gycklarscen repeterar Tornedalsteatern sin sommarföreställning Hemsöborna.
Strindbergs drama som så intimt hör samman med havet och den mellansvenska skärgården har flyttats till Pajala och delvis fått ny språkdräkt. För i Tornedalsteaterns uppsättning är det som vanligt meänkieli och tvåspråkighet som gäller.
I centrum för slåtterfolket står Carlsson, han som en gång kom som ett yrväder en aprilafton med ett Höganäskrus i en svångrem runt halsen. Intill honom med lien i full gång arbetar Gusten, gårdens son. När det blir dags för förning bär Madame Flod, mamma till Gusten och ägare av gården, ut matkorgen som placeras framför Carlssons fötter.
I Tornedalsteaterns uppsättning talar Carlsson klingande göteborgska. Rollen görs av Jesper Åvall som därmed blir historisk som den förste skådespelaren någonsin som spelat Strindberg på två svenska minoritetsspråk. Senast iklädde han sig rollen som Jean i Samiska teaterns version av Fröken Julie. Den gången var samiskan ett härskarspråk - Jean och Kristin var de enda som talade svenska.
Språkväxling förstäker
Den här gången förstärker svenskan snarare Carlssons känsla av utanförskap. Utbölingen som kommer till en ny bygd med nya, och får man väl säga, ganska goda idéer kan aldrig delta i gemenskapen på samma villkor.
- Det finns många fördelar med det tvåspråkiga när det gäller Hemsöborna, säger Ulf Fembro, som också regisserar.
- Språkväxlingen förstärker inte bara Carlssons roll. Madame Flods mellanställning mellan sin son å ena sidan och kärleken och behovet av en duglig arbetskarl som Carlsson å den andra blir ännu tydligare här. Jag upplever att tvåspråkigheten i Tornedalen har samma kropp, inte som för min svärfar som kommer från Kroatien. Hans olika språk sitter i två olika kroppar - här handlar det mer om att man genom de olika språken uttrycker olika toner i ett känsloregister.
- Det där att växla språk stöter på problem för mig, säger Ingemar Raukola. Han är utlånad från Norrbottensteatern, Jesper Åvall från Samiska teatern.
- Meänkieli är mitt modersmål och jag är van att blanda språk hemma. Däremot har jag svårt att hitta tillbaka till min ursprungliga svenska dialekt. Den får jag arbeta hårt för att hitta eftersom jag arbetat bort den på scenskoleutbildningen, säger Ingemar Raukola.
Riskabelt
Att förlägga ett så utpräglat och känt skärgårdsdrama i Norrbottens inland, visserligen med en tydlig gränsälv som en ofrånkomlig och mycket vacker del i scenbilden, verkar riskabelt.
Den dramatisering man använder sig av har gjorts av Leif Stinnerbom och uppförts på hans Västanå teater i Värmland för några år sedan. Översättningen till meänkieli har gjorts av Bengt Pohjanen. För musiken svarar Anders Aasa, som ursprungligen tänkte sig att använda sig av en hel del gammal folkmusik men som till sin egen stora förvåning upptäckt att han vid det här laget komponerat nästan 70 musikinslag - kortare och längre.
Enkel scenografi
- Till att börja med blev jag lite fundersam när jag insåg att Ulf hade satt igång arbetet med pjäsen utan att först ha fört över den hit till våra villkor. Men sen har jag ju sett att vi har löst det och förstår att han jobbar i en verklig Tornedalsteateranda som innebär att man ger sig i kast med det omöjliga och löser problemen allt eftersom de uppstår, säger Anders Aasa.
Scenografin är enkel och domineras av ett mycket användbart tornedalsskåp, snickrat av Lars-Erik Rantatalo - "en riktig uppfinnare" enligt Ulf Fembro - och målat av Hugo Rantatalo.
- Vi utgår från gycklarscenen med alla dess möjligheter och gör tidigt en överenskommelse med publiken att det inte handlar om naturalism.
När det är vinter huttrar skådespelarna, sommaren sköter sig själv, och ljussättning behövs överhuvudtaget inte.
- Jag var lite orolig för det först. Tänkte att hur ska vi kunna spela utan ljus, berättar Jesper Åvall, som för första gången upplever Tornedalens ljusa sommarnätter.
Även koreografin, signerad Rita Bergkvist, gör sitt till för att bryta naturalismen. Här dansas inte bara slåttern.
En drömroll
Rollen som Madame Flod - en gång Sif Ruuds paradroll i Bengt Lagerkvists TV-dramatisering i mitten av 1960-talet - görs av Ann-Sofi Törmä, rutinerad teateramatör från Pajala.
- Det är en drömroll för mig och jag blev så glad när jag fick frågan. För mig som amatör är det jätteviktigt att få arbeta ihop med utbildade skådespelare som Ingemar och Jens - det lär jag mig mycket av. Madame Flod är för mig en stark kvinna, hon driver en gård och har stort behov av hjälp från Carlsson. Men hon är också mor till Gusten, som hon älskar men som inte tar sitt ansvar när det gäller gården. Jag hämtar inspiration från många kvinnor som jag mött häruppe, säger Ann-Sofi Törmä.
Liksom Ulf Fembro ser hon många starka kvinnor i Tornedalen.
- Det hör ihop med machotraditionen - den innebär paradoxalt nog också starka kvinnor. I vår uppsättning blir det väldigt tydligt och Madame Flod får fajtas hårt mot sin machoson som hellre ränner ute på älven i stället för att arbeta hemma på gården.
En viktig kraft
Sammanlagt arbetar ett fyrtiotal med uppsättning. Drygt 20 av dem står också på scenen.
- Det händer att Tornedalsteatern ibland är Pajalas största arbetsgivare, säger Ulf Fembro, som till vardags leder en teater med fyra heltidsanställda i botten och med en årsbudget på cirka tre miljoner kronor, där merparten av pengarna kommer från staten.
- Jag skulle önska att staten tog ett större ansvar för amatörteatern över hela landet, inte bara här där vi får statliga pengar på grund av vårt minoritetsspråksansvar. Amatörtetatern i övrigt är helt hänvisade till kommunerna, något som inte alltid fungerar. Tornedalsteatern har under 20 verksamhetsår visat att amatörteater är en viktig kraft i en hel bygds utveckling och jag hoppas att vårt sätt att arbeta kan inspirera andra.
Så jobbar vi med nyheter