Nazistiska flygblad dimper ned i Luleåbornas brevlådor och klistermärken med signaturen patriot.nu kletas fast på busshållplatser. Internet svämmar över av islamofobi och i riksdagen försöker Jimmie Åkesson desperat hantera det faktum att Anders Behring Breivik lutar sig mot samma idévärld som hans eget parti är sprunget ur.
Lisa Bjurwald, ledarskribent på Dagens Nyheter och medarbetare på Expo, besöker i sin bok Europas skam - rasister på frammarsch bland annat i Jobbiks Ungern, Lega Nords Italien, och England, där British National Party röstats in i Europaparlamentet och där unga människor organiserar sig i islamofobiska English Defence League. Lisa Bjurwald, för övrigt en av höstens Kontextförfattare i Kulturens hus, ställer sig frågan om det är först när det ryker ur skorstenarna som människor ska reagera.
Det är oerhört glädjande att Norrbottensteaterns Hakim Jakobsson spelar pjäsen Svenne just denna höst. Nu måste frågorna ställas: När blir en person rasist? Hur långt sträcker sig vårt ansvar? Kan vi sitta tysta när stöveltrampet ekar mellan husfasaderna?
Kampen mot rasism, diskriminering och intolerans måste alltid föras, i samhällsdebatten såväl som inom oss själva. Men åren som passerade mellan Ny demokratis uttåg ur riksdagen och Sverigedemokraternas intåg i densamma var ganska tysta. Bland journalister fanns en harighet, likaså bland politiker från de etablerade partierna. Bevaka eller strunta i Sverigedemokraternas utspel? Ta debatten eller stänga ute?
Pjäsens Svenne är partisekreterare i högerpopulistiska Rättvist Sverige. Han fångas upp av partiets ledare Nils Dackeman som gärna sitter i tv-debatter och pratar om hur den "enorma massinvandringen" sätter den sociala tryggheten ur spel. Dackeman vrider sig av vämjelse när politiska motståndare kallar honom rasist. Han är en Jimmie Åkesson som "bara säger det ingen annan vågar säga". Retoriken känns onekligen igen, inte minst från internetsidor som exempelvis Politiskt inkorrekt där självutnämnda martyrer skickar ut hat i cyberrymden samtidigt som de konspiratoriskt anklagar medierna för censurkomplotter.
Hakim Jakobsson lyckas förtjänstfullt skildra högerextremismens olika skikt, från salongerna till stöveltrampet. Våldet är närvarande pjäsen igenom, ibland bara som något människor gör (pappa spöade två litauer, men det var ju inte rasism), för att i slutminuterna explodera i ett blodigt helvete. Svennes berättelse blir oundvikligen en spegling av Utöya såväl som det politiska klimatet i Sverige och resten av Europa. Alltsammans svept i en kvävande filt av mänsklig räddhåga.
Premiärpubliken består av skolelever från Sunderbyn. Redan från den första skälvande minuten har Hakim Jakobsson elevernas fulla uppmärksamhet. Ensam på scenen driver han in monologen under huden på åskådarna. Han spelar med fingertoppskänsla och tjockar liksom till luften i rummet. Det går nästan lite trögt att andas
ibland. Svenne pendlar mellan försvar och attack, högljuddhet och finstämdhet, sorg och aggression. Genom att ta pauserna på rätt ställen i texten håller Jakobsson publiken på halster, väcker intresse och skapar förväntningar.
Svenne är en föreställning som kräver närhet mellan skådespelare och publik. Jag hoppas innerligt att skolorna inte trycker in för stora grupper, utan låter eleverna möta monologen på riktigt. Den här pjäsen är för viktig för att slarvas bort. Föreställningen kommer att följas av ledda samtal med eleverna. Lärare, ta chansen att använda föreställningen som trampolin för vidare diskussioner i klassrummen.