Och låt mig beräkna nu: en så där 15-16 av dem har jag väl sett och upplevt genom åren och haft det mestadels trevligt och bra på nästan allesammans. Och aldrig brukar det regna heller, hävdar med envishet Uffe Sandström och de övriga i arrangörs-staben, men då väljer de att diskret glömma bort en stormig jävla sen kväll i slutet av 90-talet då bland annat Dr Feelgood spelade.
Det var bra väder på 21:an också och lika jovialiskt trivsamt som oftast. Men musikaliskt sett får detta ändå lov att betraktas som den kanske svagaste och allra mest allvarligt krackelerade årgången hittills.
Som allra mest möjligen 500 i publiken, i skogen och nere på sandstranden, hade inte särskilt mycket att lyssna på alls. Dessutom var alltsammans så oprofessionellt och pinsamt försenat och tidsförskjutet, att det vid 01.00 ännu återstod en och en halv akt innan slutpunkten ritades i sanden.
Man kan ju tillåta sig att undra var i fridens namn och i vilken bonus-container Morjärvs kulturbärare hade hittat sångerskan Mia Lexie, som via sing-back rev av ett koppel totalt meningslösa Tina Turner-covers?
Hon hade en bra röst. Men hade ju kunnat använda den till något värdigare än sådana här förutsägbara karaoke-övningar, Möjligen det sämsta någonsin, i Flakasands hela tappra historia.
Chuck Hall Band, en trio från amerikanska Arizona som har varit i såväl Flakasand som i Morjärv
tidigare och då varit riktigt bra, hade uppenbarligen också en dålig afton just denna kväll.
De förföll till den allra
slirigaste tråkigaste sortens abc-blues, med många och långa och triiiiiiiiiiiiiiiiiista jam byggda inne i låtarna och Chuck Hall själv demonstrerande en sprucken röst, som endera berodde på tung bakfylla (det antyddes att det kunde vara på det viset) eller på seriösa röstproblem.
Det tog sig i och för sig något mot setets slut, men ingen kunde ändå bli glad över detta typiskt konventionella bidrag.
Alltsammans avslutades, komplett någonstans mitt i sommarnatten med Blues Tryout, från Västerbotten, som jag inte lämnar någon kommentar om alls, eftersom vi då
befann oss på hemväg när jag som 57-åring knappast får vara ute så sent.
Men gruppen fick Jimi Hendrix The Wind Cries Mary dedicerad till sig från Chuck Hall Band och fortsatte de bara i samma stil som den så blev det säkert godtagbart.
Kvällens enda anledning till glädje-eruptioner och bifall förblev då Sven Zetterberg & The Rockarounds, som man alltid (ALLTID!) kan lita på. Obetingat.
Hela tiden väldigt smakfullt och med osviklig stilkänsla och klass, förblir Sven Zetterberg Sveriges konkurrenslöst bäste blues- och soulsångare. Auktoritet och pondus från Södertälje gjorde att kvällens set med "Blues With A Touch Of Soul" förblev helt fritt från klander.
Och kompet inkluderade bjässarna Micke Finell på alltid lika fenomenal sax, Ingemar Dunker på trummor samt Tommy Cassemar på bas och Palle Brickman på piano. Överflödande kompetent.
Sven Z. är också alltid
exemplariskt noga med att berätta både vad han spelar för något och vem som är upphovsman till låtarna. Varför jag med fullständig säkerhet kan förmedla att vad vi bland annat fick höra inkluderade Rome Wasn’t Built In A Day, av Sam Cooke; You’re Pouring Water On A Drowning Man, av James Carr; I Can’t Quit You Baby, av Otis Rush; den egna This Is Better samt den instrumentala The Mender. Exempelvis.
Vasst och hjärtligt. Hela tiden också.
Vilket dessvärre inte kan sägas om den övriga repertoaren bland årets övningar på Flakasand, men då
undantar jag givetvis Blues Tryout från den bedömningen.