Sven Lindqvist <br>Fadern, sonen och den heliga motor-cykeln och andra essäer<br>Ordfront<br>Jag hör inte till dem som läst Zen och konsten att sköta en motorcykel. Någon kultboksreferens har jag därför inte till den eventuellt märklige Pirsig och hans komplicerade relation till elvaårssonen på bönpallen. <br>Det har däremot Sven Lindqvist i sin nya essäbok Fadern, sonen och den heliga motorcykeln.<br>Det är en ojämn, bitvis lysande, bitvis mästrande essäsamling. Jag störs av mer eller mindre tomma lärdomsupplysningar, som den om officeren Ralph Bagnold som tidigt förstod att man kan köra lastbilar genom öknen om däckstrycket minskas. <br>Alltså blev han därefter hängiven forskare om sanddyners rörelser och, och, ja vad? Det är intellektuellt kåseri och slöseri med essäkraft.<br>När Lindqvist däremot läser Ivar Los mest bortglömda roman, och tillika den enda verkliga kollektivromanen i Sverige, Traktorn från 1943 är han genialt analytisk, känslig, uppslagsrik och oväntad. <br>Han läser den i samtidens ljus och ser en märkligt komplicerad och mångbottnad roman om modernitetens genombrott på svensk landsbygd. <br>En berättelse om de svagas rätt till liv och de starkaste ofrånkomliga förtryck. Fantastiskt om en bok som oftast hånas som fånig sovjetism, om den ens hånas.<br>Som litteraturanalytiker är Lindqvist både grävande och blixtrande, aldrig akademiskt tyngd av fotnoternas tyranni. <br>I Pirsigs hjulspår följer han, försiktigtvis bakom ratten på en Chevrolet Caprice genom Minnesota, North Dakota och Montana. Säkerligen intressant för den som har kontexten och känner för den intellektuella road-movien, eller var det nu heter.<br>Han söker också genom 1800-talets litteratur och finner urtanken till det som kallas ?försenad dechiffrering?. <br>Med deckarnäsa finner han det hos Joseph Conrad, och ?det omedvetna? finner han med samma subjektiva näsa hos Leibniz. <br>Skickligt, och roande. Så rör han sig, diagonalt över olika vetenskaper och genrer, läser på nytt, sammanför det som varit åtskilt.<br>Känslan av visshet leder till maktmissbruk, skriver Lindqvist. För egen del ökar han hellre känslan av osäkerhet med sina skriverier. Då är han också som bäst, men tyvärr gör han det inte konsekvent. Då förstår han bäst och främst och onödiggör därmed läsaren. <br>?Hur kan föreställningar som är så svaga att de inte når fram till medvetandet, ändå vara bärare av lidelser och instinkter, som hör till mänskolivets mäktigaste krafter?? låter han den gamle Leibniz fråga läsaren.<br>Som ser världens ovisshet öppna sig och med glädje träder in däri.<br>
