Annika Norlin frågar en bit in i konserten huruvida det är bra eller dåligt att läsa mycket, som inledningsord till en ny låt, eftersom det bara leder till fler frågor och färre svar. Men hennes konsert i Kulturens hus stora sal känns som ett svar i sig. Plötsligt kommer man ihåg att de där jobbiga delarna i ens liv, som är oundvikliga för alla, kan ha en mening och pricksäkerheten i texterna blir till en vän i sig, som får en att känna sig mindre ensam.
Den visuella biten är helt fulländad. Ljussättningen är episk. Jag älskar när det är så stålblått mörkt, eller brännande vitt ljus att man knappt ser något. Vid ett ögonblick står hela bandet i motljus som svarta siluetter. Vid ett annat blir hela publiken till ett regnbågsfärgat hav, samtidigt som Annika Norlin brister ut i sina statiska signaturdanssteg. Alla element - ljud, ljus, sång och rörelse - följer efter varandra och tvinnas samman till någonting som är omöjligt att slå hål på.
När Säkerts musik framförs live infinner sig ett nödvändigt ont i öronen som ibland är bortpolerat på skivorna. Till exempel ser det ut som att hon formligen dödar tamburinen med sin trumpinne, när hon markerar rytmiska slag, som för att hela tiden få det att explodera lite högre. De ibland djupt sorgliga melodierna tränger rakt innerst in, där det kan vara så svårt att bli berörd. Det i kombination med hennes totala scennärvaro, som bara kan jämföras med Jakob Hellmans, gör att det här blir till en upplevelse som är svår att handskas med, fast ändock ack så nödvändig, och någonting som alla borde få vara med om.
Hon har ett glasklart tonläge i rösten, pendlandes mellan varm och kallt, som skär igenom hela Kulturens hus och alla som någonsin tvekat. Det här är intressant, viktigt, berörande och på riktigt. Musik som den alltid borde vara. Jag tycker inte att det är för mycket att våga kräva det. Kom snart tillbaka!