Svart humor om livsdrömmar

Det påstås att han är näst intill kultförklarad i USA, författaren och komikern David Sedaris. Själv beskriver han sig i en intervju som den där killen som hade tur - han råkade bara läsa en egenhändigt skriven monolog på ett ställe i Chicago, en radioproducent hörde honom, och så vidare. Numera ringer andra killar som David Letterman tydligen ofta, Sedaris skriver krönikor i tidningar som Esquire och The New Yorker, pjäser - bland annat Brodwayframgången The Book of Liz, den skrev han tillsammans med syrran Ami, författare och ståuppkomiker. Några böcker har det också hunnit bli för denne drygt 50-årige amerikan, förra året kom bland annat hans Naken i svensk översättning. Men det är hans debutbok Barrel Fever, en samling essäer och noveller, ofta om honom själv och emellanåt om människor fångade mitt i livssteget, som Therese Söderberg och den fria gruppen Lumor nu tagit sig an för pjäsen Det sista ni hör från mig. Föreställningen hade premiär 2006 och har nu tagits upp på Riksteaterns repertoar och med Sverigepremiären förlagd till Arjeplogs Medborgarhus. Kan man sy i knappar, kan man sy ihop sår, resonerar den rådiga Monika (Kirsti Eline Torhaug) som inte litar på någon, och planerar att dra ut dotterns visdomständer med en polygrip hon hämtar ur verktygslådan. Karina Forsberg (Therese Söderberg), med tydlig Matforsdialekt, skriver ihop något man först tror är ett bröllopstal, men som visar sig vara talet som ska hållas på hennes egen minnesstund. Hon är i färd med att ta livet av sig, en hämnd på den där skitstöveln Ronny Bergman och hennes före detta bästa kompis Linda Olsson. Nu ska här firas begravning, det hade minsann kunnat vara någon annan Gud valt att hämta hem. Inte henne, Karina Forsberg, hon som av alla ansågs som så fin och glad. I bakgrunden förbereder sig Jeanette (Isabell Sollman) från Värmland för sitt tacktal på Oscarsgalan. Det är tredje gången för kvällen hon är uppe för att hämta en statyett - för bästa skådespeleri, bästa regi och bästa film. Frågan är hur hon ska få hem alla "statyettera", med lastbil eller va? Jeanettes armar hänger passivt längs hennes kropp, glad är hon inte, men med en självklar tro på sin egen förmåga. Tre kvinnor mellan 35 och 40. Tre livsdrömmar som bryter fram däremellan, skruvade och bitvis fruktansvärt roliga. Humorn är svart, satirisk. Kvinnoidealet blir synligt i sin tydliga motsats där på scenen. Man tycker mycket om de här kvinnorna, de befriar med sina låsta positioner och sin absoluta galenskap. Bra spelat är det också, liksom alldeles naket och hudlöst. Inga överdrifter, återhållet som bara den. Även när det går som vildast till. Ikväll fredag kan föreställningen ses i Älvsbyn innan den drar ner över landet.

Svart humor om livsdrömmar

Humorn är svart, satirisk. Kvinnoidealet blir synligt i sin tydliga motsats där på scenen. Man tycker mycket om de här kvinnorna, de befriar med sina låsta positioner och sin absoluta galenskap. Det skriver Kurirens Marianne Söderberg om teatern Det sista ni hör från mig.