Dystopin är i dag en vanlig genre. Ordet dystopi härstammar från grekiskan, ”dys” = dålig och ”topos” = plats. Världen i framtiden tycks vara en dålig plats att leva på. Elisabeth Rynell beskriver i sin lysande roman, ”Moll” (2017), den övergivna svenska landsbygden i en ganska nära framtid. Igenbommade bostadshus, igenväxta vägar. Men sammanhållningen är stark mellan de udda människor som envisas med att bo kvar. Om samhällsutvecklingen är negativ så inger skildringen av det mänskliga i människan hopp och förtröstan.
Thomas Tidholm låter en förort vara platsen i sin nya bok ”Rösterna från Avocadobergen”.
Avocadobergens Sverige påminner delvis om Karin Boyes eller George Orwells framtida diktatursamhällen med bevakning av medborgarna, angivarsystem och ”säkerhetspolisens närvaro även på mindre orter”. Men det hemskaste har sedan länge hänt, och nu präglas livet av en stor osäkerhet om vilka villkor som gäller.
Rösterna som hörs är många, långa prosaliknande dikter breder ut sig på drygt 130 sidor. Vaktkåren skriver rapporter om vad som inträffar, till exempel om två gamla män som uppsöker vakten och undrar ”om något vackert skulle hända snart”. Vakten Oriban svarar att de är:
satta att se till att ingenting händer! Att leva här, sa hon
innebär tvärtom att förklara sig nöjd med vad som bjuds
och att så långt som möjligt avskriva sig sina förväntningar –
Vad vi har här
i Avocadojävlabergen är bara ett genomsnitt, varken bra eller dåligt
av vad människor i denna tid kan uppnå. Eller för den delen
i alla tider överallt, eftersom människan, sa hon
aldrig någonstans någonsin har haft det särskilt bra
Vakten Oribans syn på tillvaron gränsar till buddhismens läror om att allt mänskligt liv innebär lidande och att man kan nå befrielse genom att avskriva sig sina förväntningar på livet.
Men i likhet med Rynell skriver Tidholm också om det mänskliga, som trots allt överlever:
Då hörs det mänskliga överallt
som att komma nära en enda stor kropp
som ett porlande i ett väldigt öra
”Rösterna från Avocadobergen” är en underfundig och försåtlig bok med många innebörder. Thomas Tidholm skriver som ingen annan, märkliga absurda och svart humoristiska berättande dikter. Och allra bäst är det att lyssna till hans dikter när han själv läser dem högt på sitt dystert uppsluppna sätt.