Förr kallades de för glesbygdsromaner. Nu har berättelserna om det hårda livet på landet fått ett trendigare namn: country noir. Men har begreppet verkligen relevans för svensk litteratur?
Plötsligt dyker det upp i marknadsföringen som en till synes självklar beskrivning av filmer och böcker. "En svensk country noir", heter det numera när bokförlag vill lansera en bok som handlar om människor utanför storstäderna. Men vad är country noir - och hur svenskt kan det bli?
Filmen Winter’s bone är en bra inkörsport till genren. Debra Graniks Oscarsnominerade film utspelas i de karga Ozarkbergen i Förenta staterna där bara de fattigaste och mest marginaliserade bor kvar - de psykiskt sjuka, knarkarna och de kriminella.
Hårdkokt
Winter’s bone bygger på en roman av författaren Daniel Woodrell. Han myntade i mitten av 1990-talet begreppet country noir som en beskrivning av sina egna böcker. Han fick tidigt stämpeln "noir"-författare och sorterades in i ett fack han inte riktigt kände sig hemma i, bland hårdkokta deckarförfattare som Sara Paretsky och Walter Mosley. Woodrell ville betona att hans böcker i Ozark-serien visserligen var fyllda av svärta, men att de inte utspelades i de urbana miljöerna, utan i glesbygden bland de människor som i Förenta staterna ofta föraktfullt kallas för white trash.
Magnus Nilsson, docent i litteraturvetenskap vid Malmö högskola, konstaterar att vare sig "country" eller "noir" är ord som har ett särskilt högt symbolvärde i Sverige. Han tror därför inte att begreppet kommer att bli särskilt långlivat här.
- De svenska böcker som betecknas som country noir har naturligtvis vissa likheter med den amerikanska traditionen. Ändå tror jag att skillnaderna är större än likheterna. Den verklighet som skildras i amerikansk litteratur finns inte här, säger han.
Svärta möter ljus
Ola Nilsson är en av de svenska författare som lanseras med etiketten "country noir". I fjol gav han ut den kritikerrosade romanen Hundarna och i mars kommer Änglarna som är del två i en planerad trilogi. Båda tar avstamp i en norrländsk by och skildrar personer som på olika sätt kommit på kant med tillvaron.
I Änglarna får läsaren följa Anders som nästan slutat att tala och Anna som totalt verkar sakna inbyggt varningssystem för det farliga och solkiga i livet.
- Livet i de här böckerna är hårt, men det är också i det hårda som det kan bli intressant. När det svarta möter någonting som gör att det ändå uppstår ett ljus, säger Ola Nilsson.
Inga problem
Det är bokförlaget Natur & kultur som valt uttrycket country noir för att karaktärisera Ola Nilssons böcker. Han har inga problem med det, eftersom han är inspirerad av amerikansk litteratur, och då främst av författare som Flannery O’Connor och Carson McCullers.
- Men om man tar Winter’s bone som exempel så handlar den om en helt annan underklass än den jag beskriver. Min berättelse springer mer ur det gamla feodalsamhället, med bönder, livegna, pigor och drängar än ur det amerikanska klassamhället. Den strukturen finns inte i USA.
"Missvisande" begrepp
Country noir har också börjat användas lite slentrianmässigt för att beskriva filmer som utspelas på landet. Bröderna Coens True grit och Kelly Reichardts Västernfilm Meek’s cutoff hör till de filmer som klumpats ihop med Winter’s bone. Men Ann-Kristin Wallengren, docent i filmvetenskap vid Lunds universitet, gillar inte begreppet.
- Det är missvisande, i alla fall när det gäller film. Det som kallas för film noir hade en stil som var totalt annorlunda än de här filmerna och stod politiskt och ideologiskt för något helt annat, säger hon.
Däremot beklagar hon att inte fler svenska regissörer gör glesbygdsfilmer med djup och allvar.
- Bonnläppsfilmerna som har gjorts i Sverige de sista tio åren kör mycket mer med en komisk variant än de amerikanska. Jag tror inte svenskarna vågar ta steget fullt ut och göra så svarta filmer som amerikanerna har gjort.