Den sjuåriga flickan Margaux lever med sin trasiga familj i Union City, New Jersey. Modern är psykiskt sjuk och åker in och ut till psykklinikerna. Pappan dricker och arbetar hårt, har inte tid med sin halvknäppa familj. Flickan Margaux och mamman är båda vilsna själar, lätta att påverka. På en allmän badplats får flickan kontakt med Peter Curran och hans familj. En annorlunda, mer färgrik och lockande värld öppnar sig.
Redan i förordet av Tiger, tiger, förstår läsaren att det handlar om pedofilens sätt att erövra sitt offer, göra henne totalt beroende av en sjuk mans fantasier och de konsekvenser som flickan får leva med. Det kommer att bli en skrämmande läsning, det förstår jag rätt snabbt.
Jag börjar mer och mer tänka på varför någon överhuvudtaget ska behöva läsa en sådan bok? Vem kan vara intresserad av en så djup inblick i en djävulskt slipad pedofils manipulationer av en ung flicka?
När boken kom ut för ett år sedan i USA blev den förstås mycket omdiskuterad. Några talade om ett mästerverk, några ifrågasatte utgivningen.
Det är absolut inget mästerverk, men det är svårt att inte beröras av berättelsen. Eländet är nämligen välskrivet. Det handlar inte bara om allt som är förbjudet och sjukt när en vuxen man tar kontroll över en sjuårig flickas liv. Det är också en berörande skildring av trasiga familjer som kämpar för att kunna leva ett anständigt liv och hur lätt det är att stapla hemligheter på varandra och till sist förlora sig i dem.
Peter är 51 år när förhållandet etableras, ett förhållande som hålls vid liv i nästan 15 år och som inte tar slut förrän han tar livet av sig genom att hoppa från en hög klippa.
Spelet mellan barnet och vuxenvärlden är perverterat redan från början och ända fram till slutet, men i flickans tankar lever hon och mannen i en skyddad värld där allt måste bäddas in i lögner för att kunna bevaras.
Romanen, memoarerna, eller vad det ska kallas, utgör grunden i en uppsats som författaren skrev på en skrivarkurs vid ett amerikanskt universitet. Några dagar efter min läsning av boken finns bara obehaget kvar. Om det var meningen har författaren lyckats.
Vad ska vi lära oss? Att akta oss för fula gubbar? Inse att ondskan finns där man minst anar den?
Okej, kanske det?
Vad blir kvar?
Jag konstaterar att pedofilen tar livet av sig och att offret i resten av sitt liv tvingas leva med mardrömmarna förövaren har skapat. Konstaterar också att den här historien upplevs av små pojkar och flickor, på riktigt, överallt och hela tiden.
Det är den kunskapen som skapar obehagskänslan.