Wild Beasts spelar excentrisk pop i samma anda som en gång Associates och Orange Juice. Fast uppdaterad sådan. Eller, mest är det sångaren Hayden Thorpe som har Edwyn Collins röst med Billy McKenzies teknik och omfång. Debuten, Limbo, panto, kom 2008 och var sjövild och konstig på ett bra sätt. Smother är deras tredje och är också bra. Men. Excentriska engelska popband finns det så det blir över. Några av låtarna här är verkligen nästan lika märkvärdiga som, säg Soft Cells, eller Talk Talks. Det är bara det att de låtarna låter som just Soft Cells eller Talk Talks låtar. De gånger man, på den här skivan, hör något unikt och eget hos Wild Beasts är det konstigt nog inte lika kul.
Då är det ett mischmasch av Joy Division och Cure med sämre texter och melodier. Lite som om Culture Club hade spelat goth i stället för pop. Och det är visserligen inte gjort tidigare, men det är ju bara bra, liksom. Samtidigt, det är en väldigt sympatisk skiva, och även om jag inte tycker om den så där helt mycket så är det nästan omöjligt att tycka illa om den. En trea helt enkelt. En klassisk trea.