Legendaren och jubilaren Hellsing (95 år i år!) debuterade 1945, samma år som Tove Jansson och Astrid Lindgren. I likhet med den senare blev han refuserad av Bonniers, som tyckte att Katten blåser i silverhorn var alltför konstig. Och visst är han ju det, konstig. Fast på ett vis som är så självklart, monumentalt och vanebildande att få kanske reflekterar över det idag, efter 69 år och över hundra barnböcker av hans snille.
När Norrbottensteatern nu tar sig an författarskapet i föreställningen Lappricka pappricka puddingpastej , finns alltså en hel del glimrande råmaterial att hugga ur. Karaktärer, visor och ramsor som intagit en självklar plats i generationers barnkammare, något som inte minst blir tydligt i de många allsångspassager som Lotta Bergil, Karin Paulin och Linnéa Burman inbjuder till. Ofta stämmer publiken in oombedd, inte minst de av oss som passerat barndomen med ett decennium, eller fem. Ibland undrar jag rent av vilka som är mest hänförda: De främre radernas små kuddsittare eller bakre radernas fullvuxna stolanvändare.
Ramberättelsen är enkel och flexibel, skådespelartrion (som går under sina egna förnamn på scenen) vill resa till molnen. Men hur tar man sig dit? Kanske i bil, med Peter Palsternack, Selma Selleri eller Gabriel Gräslök. Vi passerar Indialand där trollkarlen blev törstig och drack upp sig själv, plötsligt är det Krakel Spektakels födelsedag och han har fått en femöring som räcker längre än man kunnat ana. Sen kommer någon på att det behövs en stjärnraket, och så framförs visan om Nickotickotinn. De tvära kasten känns i och för sig inte helt rubbade när vi rör oss i det välkänt oberäkneliga Hellsingland, men kanske hade föreställningen tjänat på en något mer ambitiös dramaturgisk ansats.
Lappricka pappricka puddingpastej kompenserar dock med stor musikalitet. Det svänger verkligen om Bergil, Paulin och Burman, och dynamiken som bitvis saknas i skådespeleriet frodas i låtarrangemangen. Hellsings språkliga fyrverkerier är också helt omöjliga att värja sig mot, även om det kärvar för en norrlänning att rimma ”lät” på ”trumpet”.
Jag saknar något av groteskerierna, antigulligheten och absurditetens lilla obehag som så ofta kommer fram hos Hellsing. Men för yngre barn i tre-, fyraårsåldern, och det äldre vuxenspannet, finns mycket att ta med sig från Norrbottensteaterns kärleksfulla hyllning.