Albin Gromer lommar ut på scen i en grådassig t-shirt och "kickar igång skiten" på bredaste skånska. Hans blåögda soul och RnB backas upp av fem lika balla hipsterpojkar. Bitvis svänger det - men publikkontakten saknas.
För en gänglig skånepåg är det svårt att göra soul och RnB. Det finns gott om fallgropar att ramla i. Han falsettskriar som Prince men saknar egot hos en R. Kelly eller Marvin Gaye. Blygsamheten känns ärlig. En väg framåt vore att låta den höras mer i musiken.
Skippa de klassiska soulgesterna och ge oss mer av det elektroniska och dansanta. Där känns han nära Familjens skorrande danspop och sällar sig till raden av skåningar som lyckats göra trovärdig musik i genrer som vanligtvis spelas på engelska.
Under spelningen är det orättvist få i stora salen. Knappt halvfullt med besökare, som trots allt betalat för alla konserter. Och innan spelningen är slut har halva publiken tackat och gått.
Innan han lämnar scenen får han var och en att lova att ta med sig en kompis nästa gång. Förhoppningsvis får Albin Gromer tillfälle att komma igen och spela utanför festivalsammanhang.