Suveränt farväl när hitsen radades upp

Efter bandets gitarrist Anders Göthberg tragiska bortgång tidigare i år bestämde man att göra en sista konsert i hans ära. Det var ett värdigt slut. Inte kaotiskt som man kanske skulle kunna tro, utan snarare mer finstämt och andäktigt. Det kändes som att hela Göteborg var där och deltog. Alla lyssnade, publiken var helt uppe i det. Även de som inte räknar sig själva till Henrik Berggrens barn. Konserten var suverän, framförallt mot slutet när hitsen radades upp. When we were winning och Shoreline var bäst. Mattias Bärjed från Soundtrack of our lives hoppade in på gästgitarr, såg ut som Sterling Morrison i Velvet Underground typ 1972 med sin mustasch. Och han spelade som om han vore bäst i Sverige. Jag tror att han är det. Sista extranumren kör Henrik Berggren solo med akustisk gitarr och absolut sista låten No time for us kändes som ett evigt epos i den mörka fredagsnatten. Sångslingan ekade in i evigheten.

Suveränt farväl när hitsen radades upp

Kärnan och utgångspunkten för så mycket av det man förknippar med Göteborg gjorde sin sista insats någonsin på Way out west. Och det var såklart rätt sorglig stämning när Broder Daniel spelade.