I föreställningen blandas teknologi med modern dans till en mycket sinnlig och surrealistisk upplevelse som för tankarna till kliniska labb och människors strävan efter att övervinna livet självt.
Först lite om all den teknologi som omgärdar och skapar föreställningen. För det går inte att undvika att förundras och imponeras av hur koreografen Åsa Unander-Scharin lyckats få ihop alla tekniska detaljer och funktioner till en sammanhållande dansföreställning.
Föreställningen inleds med den berömda robotsvanen, som rör sig till, just det, en remix av Tjajkovskijs musik till Svansjön (1877). Och trots robotens taniga intryck är det smått fascinerande att se den röra sig och faktiskt ge igenkänning till denna välkända balett. När robotsvanen gjort sitt solonummer är det dags för dansarna att inta scenrummet och då blir det intressantare. För denna föreställnings vinnande koncept är just interaktionen mellan fysisk levande dans och teknologin. Teknik i all ära, men robotsvanen är bara en liten tryffering i förhållande till vad dansarna gestaltar och presterar.
Detsamma gäller scenrummet. Det är förvisso genialt, uppbyggt av flera bildfält där projektionsskärmar och semitransparenta lager tillsammans skapar ett tredimensionellt bildrum där dansarna vistas i. På skärmarna projiceras en remix av kroppsdelar, egentligen videoinspelningar av koreografen Åsa Unander-Scharins kroppsdelar i rörelse, som satts samman till nya skapelser och lemmar. Nackdelen är att det stundom är svårt att fokusera på vad som är viktigt i föreställningen. Är det bildprojektionerna eller dansarna?
Samtidigt är det ytterst rörande när teknik och dansen tillsammans flödar till en helhet. Det är exempelvis mycket effektfullt i de avsnitt där koreografiskt
remixade versioner av videons kroppsdelar och rörelser återskapas på scenen av dansarna Moa Autio och
Lisa Hennix. Eller när dansarnas skuggor projiceras i scenrummet. Närmast poesi.
I två av scenerna används specialutvecklade teknologier för musiken, The
Throat och The Charge Room. I The Throat kan sångaren manipulera sin egen röst med en specialbyggd handske och nyskapande programvara. I The Charge Room är det dansarnas egna rörelser som skapar rytmen och musiken. Detta är möjligt genom en kamera i taket som avläser dansarnas rumsliga position. Det innebär att Moa Autio och Lisa Hennix i olika delar i det laddade rummet loopar och scratchar fram rytmer som sedan fortplantar sig i deras kroppar. Ett kul inslag, men långt ifrån den bästa scenen i denna föreställning. Det känns helt enkelt som att fascinationen av teknikens möjligheter blivit överordnad den sceniska gestaltningen.
I andra scener är dock teknologin helt lysande. Jag tänker närmast på koreografens projicerade kroppsdelar som berättar sin egen historia genom kloning, mutation och delning. Uttrycket "reservdelsmänniska" blir påtagligt och närmast smärtsamt aktuellt.
Sammantaget är Artificial Body Voices en mycket spännande upplevelse, en närmast experimentell resa där tekniska och mänskliga gränser utmanas. Som sagt, välkommen till framtiden!