Efter att ha upplevt Johannes Blomqvists och Sofia Breimos performance Så kom också natten i Piteå i december i fjol, ett magiskt hemskt och vackert verk med beståndsdelarna vatten, kyla, kropp och ljud, var det självklart att vilja se honom igen när han nu valts ut för Luleå Art Biennal 11.
Det är en tillgång för konstlivet regionalt att Blomqvist efter sin utbildning på Sverigefinska folkhögskolan valt Luleå som bas. Vid sidan av pionjärerna Pia Suonvieri, Mats Wikström och Titta Court ger de nya uttrycken mer att förhålla sig till och möjlighet till en fördjupad diskussion om vad konst är. "Performance art" kan gärna upplevas som tillfälligt och uppkommet ur intet, men i motsats till den snarlika teaterföreställningen dokumenteras ofta det pågående verket i rörlig eller fast bild. Därmed blir det synes mycket annorlunda likt traditionell bildkonst ett objekt möjligt att återvända till och betrakta. Bara det är i sig en intressant kluvenhet till nuet och det tillfälliga, till minnets kraft. Det bästa konstverk du någonsin sett är dock inte en performance utan en installation - men i snarlik surrealistisk ton som i Så kom också natten och där just minnet, framför allt kroppsminnet, blir synliggjort.
Verket i sig består av en stor kub i ointressant faner, en dörr och instruktioner om hur man ska närma sig lådans insida. Text berättar att man ska gå in och stänga om sig, att det man ska få ta del av är resultatet av intervjuer med synskadade personer som fått beskriva sitt drömkonstverk vilket omskapats till ett enda.
Jag går in och sätter mig på stolen. Rummet är vitt, stolen är vit och på golvet ligger en grå matta. Ur högtalarna kommer en röst på svenska - jag har tryckt på knappen för svenska innan jag gick in.
En person börjar berätta om ett rum, en korridor, med skulpturer på sidorna. Jag sluter ögonen, det blir helt knäppt att sitta och stirra på en vit vägg. Berättelsen har sedan en rak framåtrörelse och ljudet tar mig iväg till en drömliknande sekvens där flera sinnen har en viktig roll. Skeendet drivs framåt genom beskrivningar av ljud, texturen på detaljer som passeras blir så tydliga att man känner den. Det är riktigt häftigt.
Men verket ändar för snabbt, tre minuter och trettio sekunder kan vara en mycket kort tid. Stryker försiktigt på golvet och känner att det gråa är lite luddigt och syntetiskt strävt. Går ut.
Som vanligt har Blomqvist närmat sig frågan om människan och hennes omgivning med humor, värme och nyfikenhet. Men Det bästa konstverk du någonsin sett känns inte fullgånget utan skissartat, ensamt och svårt överröstat av den brutala vitheten hos rumsgrannen Sarawut Chutiwongpetis Önskningar, drömmar och lögner utanför. Även denne arbetar med fantasin och uppfattningsförmågan, men på mig fungerar alltså inte "hängningen". De korresponderar inte. Störst skillnad är att hos Blomqvist får jag röra vid "föremålen" jag "ser". Om perception finns onekligen mer för konsten att utforska.